Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Gunnar Wennerberg, Otto Beronius och Eugène v. Stedingk. Ett par minnesblad med anledning af Gluntarnes femtioårs-jubileum och Wennerberghyllningen i Uppsala den 15 maj 1901. Af L. Alfr. Hedin. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
648
L. ALFR. HEDIN.
»Hvem finns kvar? — Jo tvänne basar,
du, min bror, och jag»,
heter det i den allvarligt vemodiga
växelsången, som skildrar, huru »sången for
bort.»
Det var då som Wennerberg för
dessa två basar började skrifva och
komponera »Gluntarne».
Beronius hade inom vänkretsen redan
länge benämnts Glunten efter ett uttryck
i en af hans gamla Upplandsvisor. Och
så fingo äfven duetterna heta »Gluntarne».
Vid min ankomst till Uppsala var
det redan länge sedan Examenssexan på
Eklundshof var afäten, och likaså hade
redan då försiggått det vemods- och
stämningsfulla Afskedet på Flottsund, där
det heter:
»Ack våra vägar skiljas åt just här.»
Om Beronii lif i Uppsala vet jag
blott, att det betecknades af den
sorglöshet, uppsluppenhet, och stundom
ysterhet som voro hufvuddrag i en del
af 1840-talets Uppsalalif. Sant är, att
romantik, sång och poesi göto i rikt
mått sin försonande dager däröfver; och
vid sidan däraf idkades nog också både
flit och studier, som pekade hän mot
lifvets verklighet. Glunten, liksom de
andra, »kände nog på sig, att andra
tider skulle komma, tider af mulet allvar».
Bero, som han äfven kallades, är en
gång för alla odödliggjord i »Gluntarne».
dem har man att finna första stora
afdelningen i hans lefnadssaga —
Upp-salalifvet.
Redan i den första Glunten (skrifven
1847 eller 1848) heter det:
»Minns du, hur ödet oss förde tillhopa
adertonhundra och trettiosju?»
De hade således redan då varit
studentkamrater i tio år. Och längre fram
i samma stycke sjunger Magistern:
»Våren är flydd, men med glödande runor
hela dess härliga saga finns kvar...»
och Glunten infaller:
»Skrifven i hjärtats djup, ack, med en
rosentagg.»
Dessa och andra vemodsfulla tankar
hindra dem icke från att båda utbrista:
»Ja, skål för de löpande år
och för en prolongerad vår!
Gutår!»
Beronius var född den 11 september
1820 vid Dannemora grufva och tillhörde
en på bergshandteringens område i vårt
land känd och ansedd släkt. Också
fanns det hos Otto Beronius både järn
och malm i vilja, lynne och karaktär —
därtill skarpt utpräglade drag af
vänskap, trofasthet och ett varmt hjärta —
en bottenärlig, kraftfull och originel
människa.
Han började, han som så många
andra, sin bana i hufvudstaden med att
skrifva in sig i ett par räkenskapsverk
och antogs efter hvartannat i
bonde-och borgareståndens kansli.
Claes Lundin skrifver på något ställe
om ett samkväm i bondeståndets
klubbrum vid tiden för inväljandet af dess
kansli på 1850-talet: »Nu klingar sång
från det stora rummet. Det är Daniel
Hwassers härliga tenor. ’Han skall in
i kansliet.’ ’Hvad skall han där få för
befattning?’ sporde någon. ’Hans göra
blir att sjunga’.
Men så komma kraftiga bastoner:
’Jag bor i bergets salar’. Det är Otto
Beronius som sjunger Jätten, så det går
genom märg och ben på alla de
närvarande. Gustaf Hjerta stannar midt i
en politisk kombination. Stiernsvärd ser
öfverraskad ut. Strindberg och Rutberg
taga skedarna försiktigt ur toddyglasen
och lyssna. Träsländagubben skulle vilja
se honom, som sjunger mycket bättre
än klockarn hemma. Man får nu veta,
att det är magister Beronius, och
Zetterberg betygar, att den magistern måste
komma in i kansliet.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
