Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Sully Prudhomme. Några drag af Klara Johanson. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
674
KLARA JOHANSON.
barndom af sedermera bortglömd anledning
fått det till smeknamn, och vid hans död,
hvilken inträffade när
René-Frangois-Ar-mand, som den blifvande diktaren i dopet
blifvit kallad, var en två års pys,
öfverflyttades det af modern på denne. I
hemmet kallades han ständigt Sully, och när
han vid tjugosex års ålder framträdde för
offentligheten med sina första dikter
korade han det till sitt nom de plume utan
att dock lyssna till de intresseradt
bekymrade vännernas råd, att han skulle kasta
bort det ominösa Prudhomme och kalla
sig till exempel Armand Sully. Han
svarade på sitt omtänksamma lifgardes
föreställningar: »Kommer jag att förvärfva
något rykte, så vill jag inte lura min fars
namn på det.»
I motsats till flertalet andra poeter fick
han tidigt nog ägna sig helt åt det kall,
hvilket i kälkborgarnas ögon förefaller så
sällsamt som yrke betraktadt. Men han
uppfostrades icke till skald utan genomgick
lärokurser, som pekade i helt andra
riktningar. Efter att som flitig och ideligen
pristagande skolgosse ha inhämtat såväl de
grundläggande läxorna som
internats-elevens trista erfarenheter af »la première
solitude» valde han matematiken till
huf-vudstudium och ägnade sig däråt med
mycken framgång, tills en ögonsjukdom,
ådragen genom för många nattvakor,
omöjliggjorde hans afsikt att vinna inträde vid
École polvtechnique. Han fullföljde i stället
sina studier i humaniora och öfvade sig
dessutom, liksom redan tidigare, i
versskrif-ning. Diktaren vaknade i honom, och han
önskade få viga sitt lif åt att »söka
uttrycka det sanna genom det sköna», som
Gaston Paris säger, ur hvars afhandling om
den afhållne och högt skattade vännen
dessa biografiska fakta äro hämtade. *
Men familjen, världslig och
fordrings-full som familjer pläga vara, ansåg att den
unge drömmaren borde ta sig något för.
En s. k. framtidsplats vid ett bruk,
hvilken välvilligt erbjöds, visade sig vid försök
vara ett misstag, och slutligen pröfvades
ett experiment med juridiken. Sully blef
biträde hos en notarie och bedref därjämte
examensstudier, dock med ringa entusiasm.
Förhållandena voro icke lyftande, och i
* Denna afhandling har sedan detta skrefs
utkommit i svensk öfversättning på P. A. Norstedt
& Söners förlag (se bokförteckningen i detta häfte).
hemmet tycks man icke ha inrättat sig
med någon särdeles hänsyn till hans
trefnad och ro. »Jag ser ännu för mig»,
skrifver den nämde biografen, »den lilla
salongen vid rue d Hauteville, där soffan
utgjorde hans bädd och där han icke ens
kunde ta emot sina vänner om
söndagarna» . . .
Under denna period blef han
emellertid introducerad hos Leconte de Lisle, som
en gång i veckan samlade sina beundrare
och lärjungar hos sig för att docera
verskonstens finesser. Helt visst blefvo dessa
aftnar helgstunder i den trälande och af
skaldefebern hemsökte juristnovisens
söc-kenlif, och han hade här tillfälle att få
sitt gehör skärpt och sitt formsinne
för-finadt.
En krets af unga vänner, som utgjorde
hans entusiastiska och otåligt
förväntningsfulla publik, sträfvade energiskt att sprida
hans rykte, och sedan han kommit i tillfälle
att uppläsa några af sin musas alster i ett
politiskt-litterärt sällskap, bragtes han
genom relationer i beröring med en
tillmötesgående förläggare, som åtog sig att
befordra förstlingsdikterna till trycket.
Mannen lär kort efter ha gjort cession och
ansåg sig kanske således icke ha mycket
att förlora på affären.
Stances et pohnes släpptes ut i början
af år 1S65, kamraterna sågo nya himlar
och en ny jord införlifvade med poesiens
rike, och själfve mästerkritikern,
Sainte-Beuve, yttrade sig förhoppningsfullt i en
af sina måndagskrönikor. Till och med
familjen varseblef, att en storhet dvaldes
midt ibland dem, och uppgaf sina anspråk
på juristeriet.
Diktaren var färdig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
