- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tionde årgången. 1901 /
675

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Sully Prudhomme. Några drag af Klara Johanson. Med 1 bild

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

SULLY PRUDHOMME.

675

eget fel, och hans följande produktion tog
icke till uppgift att underhålla illusionerna
i detta afseende.

Andra toner än de starktljudande och
frihetsmanande blefvo alltmer dominerande.
En ömkänslig och för de lättaste stygn
blödande själs bäfvan inför lifvet och en
oaflåtligt arbetande tankes ångestfulla
brottning med tillvarons hemligheter, ett på sin
bästa dröm besviket hjärtas veka klagan
och en efter skönhet och sanning törstande
andes jubel öfver konstens och
vetenskapens märkesbragder klinga ur dessa med
sällsynt formbehärskning och af en
granntyckt hand modellerade verser. Den fackla,
hvarmed skalden-filosofen lyser sig fram i
det inre lifvets dunkla gömslen, kastar inga
gnistor utåt, och hans fronden slungar sina
upprorsskrin från de svala höjder, där
luften är massorna för tunn att andas. Det
individuela lidandet vidgar sig för honom
— icke till det sociala endast — utan till
det universela.

Sully Prudhomme är en smärtans
diktare, men mindre en oförbehållsam biktare
af privatkval och hjärtedesillusioner än en
tolk för den mänskliga intelligensens
ständigt tillbakaslagna stormlöpning mot de
eviga gåtornas murar. Han har visserligen
som andra poeter genomgått Heines »gamla
historia» med flickan som har »einen
An-dern erwählt», och denna
ungdomsupplef-velse har lämnat märken i hans alstring
ända från begynnelsebokens innerliga
vemodsvisor till de af saknadens resignerade
ömhet fyllda dikter i en af hans sista
samlingar, där han ånyo ser stå lefvande upp
inför sig Lamour assassiné. Men rosorna
ha icke vissnat i »den spräckta vasen»,
och det ligger en drömmens och idyllens
veka fägring öfver dessa bekännelser, icke
den förhärjande passionens brandsken. Hela
tragedien mynnar ut i en förklaradt
fridfull epilog, där sorgen blir den gråa
dagens längtan till skymningens ljufhet.

A 1’aube, la main dans la main,
Nous suivions une allée étroite.
A midi, sur le grand chemin,
Je marche à gauche, vous à droite.

Nous n’avons pius un ciel pareil,
Le votre est brillant, le mien sombre;
Vous avez choisi le soleil,
J’ai gardé le cöté de l’ombre.

Väl är det tungt att släpa sig fram i sand,
på hvilken inga solgnistor dansa framför

stegen; men äfven ljusflödet från en
molnfri himmel mattar som ett rus, luftens
ljumma smekningar och blommornas vällukter
trötta, och därför

Ne viendrez-vous pas vous asseoir

Sur le bord obscur de la route,

Ou je vous attendrai le soir

Quand l’ombre la couvrira toute? *

Små lyrikpärlor som dessa, hvilka på
smekande sångrytmer vagga den ömma och
stilla melankoli, som är diktaren egen och
som uttryckes redan i titlarna på en del
af hans verssamlingar, Epreuves, Solitudes,
Vaines tendresses, finna lätt öron, som
uppfånga deras välljud, och sinnen, som
gripas af deras osökta symbolik. Men mera
fulltonande brusar hans stämma, och med
lidelsefullare öfvertygelse frambryter hans

känsla i diktverk af en annan art.

* *

*



Det är outredt, i hvilken mån poesien
tål att tjänstgöra som vehikel åt
vetenskapen. Kan man insmuggla en genom
ståtliga perspektiv för känslan anslående
filosofisk världsåskådning eller några
allmänt kända naturvetenskapliga resultat och
så skickligt drapera detta stoff i diktens
veckrika skrud, att intet af lärdomens nakna
stomme skymtar fram och förskräcker
läsaren, så har man stora utsikter att
passera utan klander. I festkantater till ära
för stora genier är förfarandet i hvarje fall
fullt godkändt. Men vetenskapsmännen
bruka af många skäl icke versformen till
att meddela världen sina forskningsförvärf.

Sully Prudhomme har vågat sig långt
i fråga om vetenskapens popularisering
genom diktkonsten, så långt, att han själf
känt sig behöfva be om ursäkt. Han får
väl icke kallas vare sig filosof eller
naturforskare, om än den förstnämda titeln i
hvardagslag plägar tilldelas mindre
kvalificerade; men han är en skolad och
djupgående tänkare samt en grundligt bildad
naturkunnig och matematiker. Hans
ungdoms böjelse för exakta studier har aldrig
öfvergifvit honom, och vetenskapsmannens
metodiskt sökande logik har i sin konflikt
med poetens högt öfver alla vid jorden
förtöjda beviskedjor sväfvande flykt
förlänat somligt af hans diktning ett egendom-

* Ur Le soir i samlingen Le prisme (1888).

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:44:47 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1901/0733.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free