Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Sully Prudhomme. Några drag af Klara Johanson. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SULLY PRUDHOMME.
675
eget fel, och hans följande produktion tog
icke till uppgift att underhålla illusionerna
i detta afseende.
Andra toner än de starktljudande och
frihetsmanande blefvo alltmer dominerande.
En ömkänslig och för de lättaste stygn
blödande själs bäfvan inför lifvet och en
oaflåtligt arbetande tankes ångestfulla
brottning med tillvarons hemligheter, ett på sin
bästa dröm besviket hjärtas veka klagan
och en efter skönhet och sanning törstande
andes jubel öfver konstens och
vetenskapens märkesbragder klinga ur dessa med
sällsynt formbehärskning och af en
granntyckt hand modellerade verser. Den fackla,
hvarmed skalden-filosofen lyser sig fram i
det inre lifvets dunkla gömslen, kastar inga
gnistor utåt, och hans fronden slungar sina
upprorsskrin från de svala höjder, där
luften är massorna för tunn att andas. Det
individuela lidandet vidgar sig för honom
— icke till det sociala endast — utan till
det universela.
Sully Prudhomme är en smärtans
diktare, men mindre en oförbehållsam biktare
af privatkval och hjärtedesillusioner än en
tolk för den mänskliga intelligensens
ständigt tillbakaslagna stormlöpning mot de
eviga gåtornas murar. Han har visserligen
som andra poeter genomgått Heines »gamla
historia» med flickan som har »einen
An-dern erwählt», och denna
ungdomsupplef-velse har lämnat märken i hans alstring
ända från begynnelsebokens innerliga
vemodsvisor till de af saknadens resignerade
ömhet fyllda dikter i en af hans sista
samlingar, där han ånyo ser stå lefvande upp
inför sig Lamour assassiné. Men rosorna
ha icke vissnat i »den spräckta vasen»,
och det ligger en drömmens och idyllens
veka fägring öfver dessa bekännelser, icke
den förhärjande passionens brandsken. Hela
tragedien mynnar ut i en förklaradt
fridfull epilog, där sorgen blir den gråa
dagens längtan till skymningens ljufhet.
A 1’aube, la main dans la main,
Nous suivions une allée étroite.
A midi, sur le grand chemin,
Je marche à gauche, vous à droite.
Nous n’avons pius un ciel pareil,
Le votre est brillant, le mien sombre;
Vous avez choisi le soleil,
J’ai gardé le cöté de l’ombre.
Väl är det tungt att släpa sig fram i sand,
på hvilken inga solgnistor dansa framför
stegen; men äfven ljusflödet från en
molnfri himmel mattar som ett rus, luftens
ljumma smekningar och blommornas vällukter
trötta, och därför
Ne viendrez-vous pas vous asseoir
Sur le bord obscur de la route,
Ou je vous attendrai le soir
Quand l’ombre la couvrira toute? *
Små lyrikpärlor som dessa, hvilka på
smekande sångrytmer vagga den ömma och
stilla melankoli, som är diktaren egen och
som uttryckes redan i titlarna på en del
af hans verssamlingar, Epreuves, Solitudes,
Vaines tendresses, finna lätt öron, som
uppfånga deras välljud, och sinnen, som
gripas af deras osökta symbolik. Men mera
fulltonande brusar hans stämma, och med
lidelsefullare öfvertygelse frambryter hans
känsla i diktverk af en annan art.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
