Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Sully Prudhomme. Några drag af Klara Johanson. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SULLY PRUDHOMME.
677
godkänna förnuftets utslag. Tanken
tvingas att stiga ned och fråga hjärtat.
Que dis-je! la Justice, au lieu de fuir mes pas,
n’aurait-elle qu’en moi, dans mon coeur, son refuge?
Så bryter genom den sjunde aftonens
skuggor ett varsel om gryning, och sökaren
går till hvila med den otrygga men
hoppfulla förväntningen hos en, som efter hårda
irrfärder på strandlösa oceaner ser
landtecken, hvilka bebåda en ännu tjärran kust.
I denna afdelning af dikten
frambringas en sällsam och djup verkan af de
bägge stämmornas regelmässiga växelsång.
Sökaren gjuter sina frågor, sina verop och
anatemer i sonettens fasta form, och ett
flammande hån, en lidelsens våldsamhet,
ofta stegrad till gnisslande brutalitet,
strömmar genom dessa kraftigt utbamrade
alexandriner, under det »rösten» kvittrar i lätta,
ljusa rytmer, som fjärilslikt fladdra ofvan
de mörka tonernas bredt flytande svall.
De två följande kvällarna talar blott
sökarens stämma, nu klar och jämn, med
en visshetens och segerglädjens klang. Han
har fullföljt sin ingifvelse och funnit
Rättvisan i dess enda ointagliga tillflyktsort,
människans samvete och hjärta. Där röjer
den sin tillvaro genom att ständigt höja
sina protestrop mot all nyck, allt våld, allt
svek, och genom att lyssna till dess
klagan och maningar skall släktet lyfta sig
till det säkra, stolta själfmedvetande, som
diktaren kallar dignitè och på hvilket det
skall grunda värdighetens och rättvisans
religion.
I sista aftonen låter skalden den forne
sökaren, hvilken nu kallas poète, i växling
med en kör, som utgör ett mångfaldigande
af den första rösten, prisa samfundet, la
Cité, som den högsta produkt vår planet
alstrar, stadfästandet af den solidaritet,
utan hvilken ingen rättvisa kan verka.
Denna idédiktning, som bäres af den
orädda tankens uthållighet och rymmer en
personlighets intellektuela lidelsebikt, har
trots sin rika poetiska charm föga utsikt
att vinna någon manstark publik — det
är troligare, att de flesta i likhet med en
utmärkt fransk bokdomare repelleras redan
af den odiöst sjuttonhundratalsaktiga titeln.
»Hvem bryr sig om rättvisa?» knotar
Ana-tole France. Ytterligt få; det är därför
saken är så rar och bör kunna påräkna
intresse åtminstone hos raffinerade andar.
Men lyckan är ett fenomen som har
sin hufvudsakliga domän inom poesien, och
måhända Sully Prudhomme kunde ha skäl
att vänta sig mera intresserade läsare, när
han tio år senare lockade med ett slags
epos kalladt Le Bonheur.
Det är en ny version af sagan om det
förlorade och återvunna paradiset, en
tankedröm om kärlekens eviga lustgårdar.
Scenen är hvarken ett jordiskt Edén eller
de saligas boningar, utan en
interimshim-mel, där från tidslifvet bortgångna andar
i förskönade kroppar lefva bland en
naturens härlighet, som är jordens idealiskt
förklarad. Två älskande, Faustus och Stella,
återfinna hvarandra där och nå den
förening, som blifvit dem nekad på jorden.
Att måla himlen, låt vara att det
endast är fråga om en sekunda sådan, blir
alltid ett vanskligt företag, och vi stackars
människor, som icke mäkta uttänka något
skönare än vår fattiga planet i sina bästa
stunder kan bjuda, ha ingen annan utväg
än att tillgripa superlativer och hopknippa
det ljufvaste vi med våra sinnen
förnummit — för att slutligen finna denna
himmel outhärdlig att lefva i. Sully
Prudhomme har smyckat sina älskandes
paradis med all idyllens morgonfriska
fägringsglans, men hans försäkringar om den
underbara sällhetsbäfvande frid de erfara
öfvertyga svårligen. Ty hans Adam och
Eva äro icke varelser af en art, som
undandrar sig vår kontroll — de äro
alltjämt människor med minne af det
förgångna och ha icke mist smaken af den
maskstungna frukten på kunskapens träd.
Ja, Faustus är en lika energisk sökare
efter universums hemlighet som poeten i
La Justice, och han undandrar sig icke
mödan att i sammanfattning genomgå
såväl samtliga filosofsystem från Hellas till
Königsberg och ändå längre som
naturvetenskapernas upptäckter från Pytagoras till
Darwin. Denna resumé bildar ett
utomordentligt öfverskådligt och instruktivt
repetitionskompendium och vittnar om en
beundransvärd fyndighet i att poetiskt
om-skrifva vetenskapliga formler; men det kan
icke nekas, att all den populariserade
lärdomen faller sig litet mal à propos i
paradiset, hvarförutom den med hänsyn till
diktens ekonomi är öfverflödig, ty den löser
ej för Faustus lifvets problem. Då
mötet-han Pascal, som lär honom, att kärleken
är för mer än sanningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
