Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Sully Prudhomme. Några drag af Klara Johanson. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
676
KLARA JOHANSON.
ligt patos. Han hör till dem, som enligt
den gängse termen söka förena tro och
vetande, 0111 man med tro menar det
andens evighetskraf, som endast den absoluta
tanklösheten eller den systematiserade
skepticismen kan bringa till tystnad.
Kristen är han nämligen icke, och Anatole
France kallar honom ateist; men man gör
måhända rättast genom att gå en
medelväg och betrakta honom som religiös. Det
är för öfrigt bara en språknyans det
kommer an på.
Redan på sextitalet började Sully
Prud-homme i franska alexandriner tolka
Lucre-tius Carus’ mäktiga lärodikt De rerum
natura, hvars första bok han utgaf tillika
med en längre afhandling, i hvilken han
framlägger sina åsikter om den mänskliga
begreppsförmågans verkningssätt och
uppgifter samt kritiskt mönstrar de skilda
åskådningar af lifvet och universum, som
resulterat ur århundradenas forskning. Revyn
utmynnar i ett förkastande af såväl
materialismen som spiritualismen och en hypotes
om en högre enhet, som skulle bilda
länken mellan ande och materia och
såmedelst rädda bådaderas verklighet undan
de i ena eller andra riktningen exklusiva
systemen. Denna uppsats må nämnas
endast som ett prof på författarens
verksamhet inom prosans område, där han för
öfrigt producerat åtskilliga skrifter af dels
estetisk, dels filosofisk art, bland annat en
serie studier öfver Pascal.
Vid pass ett årtionde efter
Lucretius-öfversättningens första framträdande, 1878,
utgaf han den på nytt i sammanhang med
en diktcykel La Justice. I förordet till
denna yttrar han en farhåga, att han icke
skall anses ha »fait æuvre de poésie», men
söker trösta sig med att han åtminstone
har »fait æuvre d’art» — om versen
befinnes god.
Man skulle, tror jag, hällre tveka att
kalla denna rika och ståtliga komposition
för ett konstverk än förneka dess egenskap
af att vara poesi. Den är ett drama utan
handling, en dialog med en talande och
två röster, en tvekamp, där segraren är
densamme som den öfvervunne. Det är
ett hjärta och en hjärna som växla
repliker, »le cceur» som vill lära »la raison»,
att, som det oöfversättligt heter hos Pascal,
»le coeur a ses raisons que la raison ne
connait pas».
Dikten är indelad i tio »aftnar»,
föregångna af en prolog och följda af en
epilog. Två stämmor höras: den ena kallas
»sökaren», den andra helt enkelt »en röst».
I en inledningssonett förkunnar sökaren sitt
beslut att pansrad med tankens härdade
stål ta ett liftag med naturen och slita
hemligheten ifrån sfinxen. Men rösten
varnar:
Seul le réve embellit les vers!
A dépouiller de leur prestige
Les merveilles de l’univers,
Poète, quel devoir t’oblige ?
Sökaren rycker till och undrar hvad det
är för en motståndare inom honom, som
vågar uttala hvad han förtiger för sig själf.
Det hjälper inte, att han trycker bägge
händerna mot öronen, han undflyr ej detta
eko från fordom, och han brister
förtviflad ut:
En moi-mëme se livré un combat sans vainqueur
Entré la foi sans preuve et la raison sans charme.
Men han väpnar sig åter och drar ut
på jakt efter rättvisan. Han spanar efter
den bland allt lefvandes arter, men ser
ett myllrande af hungriga väsen, som nära
sig af hvarandra och som alla vid sin
födelse fått en bödelsfullmakt. Han vänder
sig till människosläktet och skönjer endast
den blinda och meningslösa
själfuppehål-lelsedriftens tygellösa ras:
L’Amour avec la Mort a fait un pacte tel
Que la fin de 1’espèce est par lui conjurée.
Meurent donc les vivants! la vie est assurée:
L’Amour dresse, au milieu du charnier, son autel!
Han sliter loss de svekfullt granna
dekorationerna från den mänskliga farsens
narrspel, och det grinande eländet ger hans
tunga en bitter äckelsmak. Allt snäfvare
begränsar han sfären för sitt letande, först
till staternas inbördes förhållanden, så till
staterna i sig själfva — aldrig spåras en
flik af det sökta, öfverallt gäller samma
lag: förgöra eller gå under. Han vänder
blicken uppåt, spejande efter en gudom,
men vetenskapen har afkylt alla solar och
uppfyllt himlarna med sina atomer.
Han är färdig med sin granskning och
väntar, att resultatet skall bringa honom
ro . . . Men inom honom bor en makt,
som kräfver att i högsta instans bli
åt-spord om domen och ihärdigt vägrar att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
