Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Johan Vilhelm Snellman. En porträttstudie af Nils Erdmann. Med 11 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHAN VILHELM SNELLMAN.
3
beryktade finska envisheten. Det ger
den stundom så veke finnen något af
hans fosterjords sträfhet, något slutet
och hårdt, kanske otillgängligt, och det
kommer honom ibland att förefalla
onödigt hänsynslös. Men i ersättning blir
han en patriot som få, en
fosterlandskämpe som ingen, en hjälte, som icke
skyr att underkasta sig äfven bittra och
den egna personligheten rent af
förkväf-vande lidanden, för att tjäna sitt folk
och sitt land.
En dylik hjälte var Snellman. Hos
honom koncentrerades som i en
brännpunkt de urgamla finska dygderna. Han
tillhörde en provins, Österbotten, där
befolkningen är känd för lif och eld,
för en stor andlig vakenhet, för en viss
ömtålig känslighet under äfven det
minsta tryck och för en därmed förbunden
häftighet, ett envist och segt trots. Han
tillhörde, i likhet med många andra
öster-bottningar, en släkt, som älskade sin
provins, som lefde och verkade generationer
framåt i fars och farfars fotspår utan att
lämna sin fosterbygd, och som just
därigenom stärkte sina ärfda provinsiela
egenheter, en skarp intelligens, en
praktisk blick och en individualitet utan
like.
Det finnes ett par karaktäristiska
anekdoter i den Snellmanska släktens historia,
som bekräfta dess medlemmars häftighet,
originela och mångsidiga intressen. En
vinterdag mötas på en landsväg uppe
i Limingo ett par slädar, som ej kunna
komma om hvarandra, så trång är
passagen mellan snövallarna. De törnå ihop
vid försöket, och deras körsvenner börja
öfverhölja hvarandra med ett tätt
kulregn af invektiver och hota att öfvergå
till batalj. Af en slump presenterar
sig den ene af dem som bärande
namnet Snellman, den andre slutar med sina
skymford och erkänner sig äfven heta
Snellman, och grälet förvandlas till en
gemytlig brorskål, som tömmes på nästa
gästgifvaregård.
En resande, förtäljer man vidare, kör
omkull i ett landsvägsdike och måste
för att få vagnen lagad söka upp
närmaste egendom, där han träffar en
arbets-klädd man, som lackerar en schäs i
vagnslidret. Han spörjer denne efter
handtverkare — en smed, en sadel- och
en vagnmakare —, som kunna reparera
skadorna. Målaren lofvar att hjälpa
honom, sätter vagnen i stånd under natten,
som det anstår en tusenkonstnär, och
förklarar vid afskedet från den resande,
att han är socknens präst och heter
Snellman.
Om den af familjen Snellmans
ättlingar, som bär namnet Johan Vilhelm,
fått i arf båda dessa egenheter, både
hettan i blodet och mångsidigheten — hans
lif erbjuder en profkarta på skilda
intressen och verksamhetsgrenar —, så
gällde för honom, mera än för någon
af dessa släktens kända representanter,
valspråket: »Allt för fosterlandet». Hela
hans lefnad har detta mål, och i allt
hans tänkande och handlande är detta
hans eviga rättesnöre.
För Snellman gifves det, öfver hufvud
taget, ingen modern individualism. För
honom är personligheten icke en värld
för sig, en fristående värld i världen,
utan helt enkelt en länk i den fast slutna
kedja, af hvilken samhällets byggnad
består. Individens mål i lifvet är en
gång för alla fastslaget. Hvad han främst
och egentligen har att söka är icke sin
personliga lycka, icke sina krafters
odling och växt i af naturen tecknade
former, ty Snellman förnekar, att
människan äger några medfödda individuela
själsanlag, eller ger dem ett underordnadt
värde. Individen är sist människa och
först medlem af samhället. Det är dit
hela riktningen af hans uppfostran, af
den bildning han får måste gå. Och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
