Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Johan Vilhelm Snellman. En porträttstudie af Nils Erdmann. Med 11 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4
NILS ERDMANN.
hvad han framför allt bör inhämta är
sin nations vetande och sed.
Snellman har icke ord för sitt
missnöje med en dådlös och håglös tillvaro,
med den individ som, utan att verka
för några andra syften än de personliga,
förnämt sluter sig i sitt skal. Han
erkänner ingen annan viljeyttring än den,
som utmynnar i handling — »hvarje
försäkran om en fast vilja, som icke
uppträder, är en blek lögn» — ,och han mäter
handlingens värde efter dess relation till
samhället.
Denna hans uppfattning af lifvet som
en energisk vilja, som handling, som
rastlös verksamhet för nationen och
därigenom äfven för mänskligheten, kommer
honom, naturligt nog, att fördöma den
egoistiska teorien om konsten för konstens
skull och därmed en Goethes
skönhetskult. »Man vill, såsom Goethe, låta
världen hafva sin gång», skrifver han
1841, »och endast vända sig inåt,
harmoniskt, som det heter, bilda sitt eget
lilla jag upp till det grekiska
konstverkets sköna lugn och enkelhet. —–-
Hela denna världsåsikt, äfven sådan
Goethe lärde den, är vidrigt egoistisk.»
Snellman vill inordna konsten, likasom
ali mänsklig verksamhet, i raden af de
uppfostrande lifsmakter, hvilka höja och
förädla en nation. Han förstår ej ett
dådlöst estetiserande eller pratet om en
skön mänsklighet. »Vida hedersammare»
finner han »den vanliga materialistiska
egoismen». Och när professorn
föreläser om kärleken, dröjer han särskildt
vid ynglingen, som tillber ett ideal af
kvinnan i den individ han älskar.
Ungdomskärleken är för honom både
viljans och handlingens sporre. »Med
den följer entusiasmen för mänsklighetens
högsta intressen. Den betecknar
inträdet i den medvetna verksamheten för
den sedliga världsordningens utveckling.»
Snellman var energien förkroppsligad
— energien i fosterlandets tjänst. Han
nådde visserligen sitt mål, han vann den
professur han eftersträfvat, men när han
ändtligen fick sin belöning efter en
mannaålder, som han tillbragte i knappa och
trånga förhållanden, var hans bästa tid
ute. Han hade då hunnit den kritiska
period, då mannens spänstighet och
receptivitet för nya och friska intryck äro
helt eller delvis förstenade. Han hade
50 år på nacken, han visste med sig
själf, att han som vetenskapsman ej
kunde utvecklas mera, ty de möjligheter
härtill, som erbjödos denne rikt
begåfvade filosof under ett tidigare skede af
hans lif, men då plötsligt afklipptes,
gingo för sent i fullbordan. Att han
icke desto mindre blef hvad han blef
som professor och som finansminister
— för det kunde han tacka sin
mångsidighet, sin sega och envisa
fosterlandskärlek, sin aldrig utnötta handlingskraft.
Men så hade han äfven, skrifver han i
ett bref, själf gjort sitt hufvud.
En af dem, som efterträdt Snellman
på den plats, där han först verkade,
f. d. professorn i filosofi och f. d.
rektorn vid Helsingfors universitet, dess
nuvarande vice eller prokansler,
statsrådet Theodor Rein, har i en för
nordiska förhållanden ovanligt diger
monografi tecknat den finske patriotens saga.
Arbetet, som började utgifvas i slutet af
1895, med en volyin på 575 sidor,
fortsattes med en ny del 1899 och
afslutades på våren 1901. Det är ett
ståtligt monument öfver Snellman, en värdig
gärd af beundran och kärlek, på en
gång lärorikt och innehållsrikt, och
dessutom buret af en adel, en pietet, som
fått sin bestämda, sällsynt djupa och
gripande vackra prägel af det finska
fosterlandets öde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
