Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Johan Vilhelm Snellman. En porträttstudie af Nils Erdmann. Med 11 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IO
han, är dess värde för dagens behof.
»Endast de män hafva inverkat på sin
tid, hvilka begripit densamma, och att
begripa den är att verksamt deltaga uti
det, hvaraf den uppröres.»
Snellmans mål är Stockholm, där han
landstiger en novemberdag 1839, »under
köld, snö och blåst», och där han får
logis i Benickebrinken. Han kommer till
Sverige under den nya liberalismens unga
men kraftiga slyngelår, på tröskeln af
1840 års riksdag, under heta
skärmytslingar i pressen, under striden om
»Kamarillan» och »Det går an». Han kommer
in i August Blanches Freja-stab, i en
krets af den tidens rabulister, ett kotteri
af poeter och skriftställare, som, föga
tyngda af en blaserad pessimism, togo
dagen och sorgerna lätt. Han skrifver
i Freja om »Hegel vid Fyrisån»,
presenteras en afton i »Aganippiska
sällskapet» hos den vänlige Dahlgren i
Storkyrkobrinken och gör sin signatur F—e
(finne) bekant, fruktad och läst. Han
deltager med en skönlitterär broschyr i
går-an-fejden och ådrager sig
Almqvists misshag, och han vinner, på ett
besök i Uppsala, där han först ämnade
verka som lärare och reformera det
filosofiska studiet, men där medeltidsmörkret
kväfde honom, en vän i Karl August
Hagberg, Shakespeares mästerlige tolk.
Under denna sin vistelse i Sverige
blir han mer och mer främmande för
sitt land. Afståndet vidgar hans synkrets,
och det är tröstlösa taflor han målar i
sina bref öfver Finlands kultur och
förhållanden. »Att falla med en nation
kan gå an», säger han, »men att med
den dö slafvens strådöd höfves
människan icke.»
I augusti 1840 fortsätter Snellman
sin färd. I Blanches sällskap besöker
han Köpenhamn, och ensam inträffar han
i Tyskland, för att där öfver Hamburg,
Düsseldorff, Köln, Bonn, Heidelberg och
Stuttgart anträda resan till Tubingen.
I denna stilla vrå af världen och i
umgänge med framstående vetenskapsmän,
bl. a. författaren till »Das Leben Jesu»
och »Die christliche Glaubenslehre»,
Strauss, skref han »Idée der
Persönlich-keit», ett i den filosofiska litteraturens
annaler vida bemärkt arbete, hvars
afslutning kröntes med ett glas vin och
en cigarr, en för auktorns ekonomiska
omständigheter ganska betecknande orgie.
Efter en längre tur genom Schweiz och
Tyskland hamnade Snellman i Stockholm.
Här kom han åter, som medarbetare
i Freja, in i de publicistiska duellerna, i
kampen om »Strauss och evangelierna»,
en 1841 celeber händelse, med åtal,
process och religionskrig, och i det gräl
mellan Blanche och Almqvist, som slutade
med den senares »kraschanering». Han
försökte sig äfven som bellettrist, med
några »taflor i Terburgs manér», men
hade den smaken att efter hemkomsten
låta makulera upplagan som ett mannen
ovärdigt pjoller.
Af större betydelse blef hans »Lära
om staten», också ett verk från Sverige.
Det är ett klart uttryck af hans
personlighet. Staten är allt, individen intet,
och Snellman, Napoleons beundrare, har
föga att invända mot en stark styrelse,
— han ser parlamentarismens vådor och
klandrar den liberala klandersjukan. Men
i andra fall är han liberal nog, då han
yrkar på statskyrkans upphäfvande, på
religions- och näringsfrihet, på oäkta barns
arfsrätt och adelsprivilegiernas
afskaffande.
I Sverige förvärfvade han sig vänner
och gynnare snart sagdt i alla kretsar.
Man ville gärna bereda honom ställning
och lefvebröd som professor vid någon
af våra högskolor. Men Snellman
öfvervann frestelsen; den 26 november 1842
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
