Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - En gård och dess trefnad. Af L. I. Wahlman. Med 22 bilder, hvaraf 11 handteckningar af författaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
(-»ATOirorH-TiF^: B kE
Af L. I. WAHLMAN.
Med 22 bilder, hvaraf 11 handteckningar af författaren.
EN äkta hemtreflig människa är
ett slags sol. Vare sig hon
sitter i sitt eget hörn och myser
eller går omkring i gårdarna och
värmer, så är hon alltid hemma och skapar
trefnad. En sådan människa är
oöfver-vinnelig. I de mest nakna, fula,
förväxta baracker kan hon alltid reda till
en hemtreflig vrå åt de sina eller åt sina
vänner. Men den som har något af
dessa människors själ och strider deras
strid mot det triviala, det tomma mellan
fyra väggar, den vet bäst hvilket hinder
för skapandet af ett hem en bostad kan
vara, hvilken vantrefnad är barnfödd i
ett idélöst lagdt och idélöst uppfördt hus.
Om vårt storstadshus på 4 à 5 våningar
behöfver jag icke tala; det är och förblir
en kasern, där hemtrefnaden beror af
patentlåset och den högre grad af
förkaps-ling man kan åstadkomma, där trapporna
äro allmän gata, där de förnämsta rummen
äro gemensamma med 5 à 6
grannfamiljers midt emot, såvida man ej, med sol
och luft, stänger ute d.eras nyfikna blickar,
som icke äro vänners. I en liten stad,
där högst tre familjer bo i samma gård
och där man ännu kan åstadkomma
»grannsämja» i dess fulla betydelse af
vänlig växelverkan mellan grannar, där
husen ej äro för trångt byggda och för
höga att tillåta ett par träd och lite
trädgårdspyssel mellan dem, där stöter
Ord och Bild, n:e årg.
den ofvannämnda hemtrefliga människan
ännu icke alldeles hufvudet i väggen, där
går det ännu an att lefva som folk; —
men tacka vill jag egen gård, »om än
en backstuga»! Till mig komma de, som
gå genom dess grindar. Min är
ordningen, som där skall råda. Min är
kastanjen, som där blommar i juni; af
egna syrener kommer doften, som
drager genom mina rum och — har jag
åker och ladugård: deras doft är ändå
hemtreflig, jämförd med de okända
parfymer jag möter i stentrappornas
stråkvägar. Nej, egen gård åt
trefnadsmän-niskan! Hon förtjänar det.
Det är nu min sak att tala till dem,
som anlägga, bygga och snygga, tala ur
egen och andras erfarenhet om det som
kan ge och ej hindrar trefnad, det är hen
nes — den hemälskandes — sak att skapa
hemmet. Om jag därför nästan
uteslutande kommer att beröra det inom egen
hank och stör belägna, så är det därför
att det är idealet och att där mest kan
göras och får göras för trefnaden och det
värmande intrycket — och framför allt
för karaktären öfver hemmet och för
skönheten, som är karaktärens blomma.
Ju mer man är medveten om den
vikt, som ligger på valet af
byggnadsplats, dess svårare är att få en som man
blir nöjd med, äfven om de lofva
mycket. Den ena har en god bördighet,
2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
