Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - En gård och dess trefnad. Af L. I. Wahlman. Med 22 bilder, hvaraf 11 handteckningar af författaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i8
VILLA VID STOCKSUND. TECKNING AF
L. I. WAHLMAN.
som lofvar godt och bekvämt lif; den
andra ligger bland redan stora ekar i
en backsluttning: där kan bli fri park,
där blir en ljuilig grön dager för
sof-rummen, när solen silar in genom
löfverket; den tredje har en bit vacker
sjö-strand: tänk, egen båtbrygga och
badhus, syn af vågor och solglitter; en
utgöres af ett tallkrönt berg med små
fär-gnagda mattor mellan enar och stenar;
nedanför rinner en bäck, som kanske för
kräftor och som säkert lämnar mig ett
skönt vatten och ett stilla porlande, —
och hvilka inbjudande terrasser där kunna
bli på berget! Jag har redan funnit en
plats för en rosengård, en bred skrefva
i norr och söder, och byggnaden den
skall bli som en borg, däruppe i höjden,
den har grann utsikt öfver fjärdarna. —
Alla de där platserna äro ju så idealiska
— så länge man ännu fantiserar. Men
här skola vi bo, säger förståndet, helst
i århundraden, barn och barnbarn skola
växa upp här och taga hälsa och
karaktär af stället; det är viktigt och särdeles
påkostande att bestämma sig. Och med
eftertanken komma felens rad. Fel med
så mörka, hotfulla ansikten, att de
gifvetvis skrämma en vid första ögonkastet,
men man kommer nog igen. Den där
mycket bördiga tomten, den är totalt
trädlös och platt och sorglig, och det
dröjer så länge, innan där blir lummigt.
Och den med ekarna, den är så
svårtillgänglig, den ligger så långt från
staden för den som ej har häst, och höga
kullar stänga utsikten åt alla håll utom
åt norr ... Så den vid sjön: en lång
kil af vidén skär in i tomten, och innerst
i deras skugga växer den vilda callan.
Det är vackert, men — sumpigt är det
lite här och hvar. Bäst att på en gång
klättra upp pä berget, där blåser just
för tillfället en uppfriskande nordan, som
klarar tankarna och minner om vinter.
Det synes med ens troligt, att man
alltid kommer att få gå upp där, då en
körväg upp skulle fä läggas som en
lindorm rundt kring buren och förstöra
terrasserna — och undras måste hur stor
bäcken är på vintern, nu på våren är
den skön, brusande, öfvertalande, och
man tycker sig se det höga, duktiga
tornet skäggigt af is och bäcken utsinad.
Men förutsatt att man filosofiskt finner
sig i att »så träd, som skola framträda
i skönhet för ett kommande sekel»,
förutsatt att man för det blifvande Ekeliden
kan skaffa sig en liten häst, att
sjötomten har tillräckligt fall för att kunna
dikas, att berget kan borras till gifvande
källor, och man besluter sig för att lik
en medeltidens riddare i bästa fall rida
till sin borgs portar . . . hvilken af alla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
