Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Den nationela konsten. Af Helena Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i 18 helena nyblom.
begreppet konst har vaknat mera allmänt
hos oss och har blifvit närdt och
utveckladt genom större kännedom om de stora
kulturländernas konst, dels har det uppstått
en hel generation af betydande konstnärliga
begåfningar bland oss.
Målare sådana som Zorn, Carl
Larsson, Richard Bergh, Liljefors m. fl. äro
konstnärer, som icke dikta på andra hand
och med lånta medel, utan som sätta hela
sin egen individualitet in i sin konst, och
då denna individualitet är svensk, följer
däraf, att deras konst också blir svensk.
Hvad det är, som skapar nationaliteten,
är en hemlighet. Det är ett af dessa
mysterier, som det icke skulle vara lyckligt
att kunna genomtränga, ty det förhåller
sig med allt det djupaste i människolifvet
som med kärleken: Amor flyr, när Psyke
vill se hans ansikte.
Nationalkaraktären är sammansatt af
många samverkande ting: härstamning,
släkttraditioner, klimat, sociala förhållanden
o. s. v. Men först och sist har den dock
sitt upphof från den jord man trampar,
den luft man andas, från hela den säregna
natur, man under många år har sett skifta
under årets växlande tider; med andra ord,
den utvecklas af allt, som man bäst känner.
Därför äro också lokalpatrioter de
varmaste patrioter. leke blott bönder, men
lika mycket herregårdsfolk och adelsmän,
hvilkas lif har varit bundet till ett bestämdt
hem, kanhända ett af många generationer
nedärfdt hem, representera den vackraste
och sannaste patriotism, då sådana
människor i grund känna hvad de älska och
älska hvad de känna.
En konstnär, om han är af äkta slag,
har ju en särskildt djup uppfattning af alla
de fenomen, som omge honom, och blir
till följd däraf mera än de flesta
genomträngd af sitt lands karaktär. Detta land
tillhör honom, äfven om han aldrig ägt
en kvadratfot af dess jord.
Han kan lika litet frigöra sig från sin
nationalitet, som han kan krypa ut ur sitt
eget skinn.
Visserligen kan man tänka sig, att en
konstnär, hvars föräldrar tillhöra ett land,
själf blir född och uppfostrad i ett annat,
ja kanske hela sitt lif irrar från land till
land. Men detta hör dock till undantagen
och bestämmer icke regeln.
Nationalkaraktärens oundgänglighet visar
sig hos alla, ty visserligen kunna de, som
tillhöra samma folk, se stor olikhet bland
sina landsmän, men kommer en människa
från ett annat land, skall hon finna en
viss släktlikhet mellan alla.
Nationalkaraktären frapperar henne mera än den
enskildes utseende. Naturligtvis kan det t. ex.
bland engelsmännen finnas en och annan
med ett franskt utseende, men en sådan
person hör till de få undantagen. För andra
nationer har den engelska typen en alldeles
säregen karaktär, som är gemensam för de
olika individerna.
Likaså går det oss, nordbor, när vi
komma till södern. Se vi där en teater
full med människor med denna bleka,
olivskiftande hy, med prononcerade drag, mörka
ögon och mörkt hår, med mjukare rörelser
och gester än vi äro vana vid, så är vårt
första intryck det, att de alla hafva ett
visst släkttycke.
Ännu skarpare framträder detta
gemensamma släkttycke, så snart det blir fråga om
rasskillnad.
För oss äro alla kineser och japaneser
som reproduktioner af samma modell, och
nyligen hörde jag, huru ett japanskt
sändebud lär ha yttrat, att för honom tycktes
alla européer lika som bären på samma
gren.
Detta bevisar huru djupt rotad vår
nationalkaraktär är, medvetet eller
omedvetet, och för främmande nationer skall
ett bestämdt lands konst erbjuda samma
nationaltycke som de lefvande
konstnärspersonligheter, hvilka skapat den.
Visserligen har Sverige en mycket
skiftande natur; Norrland och Skåne,
Mälar-naturen och västkusten likna icke
hvarandra. Men detsamma är förhållandet med
de flesta större länder. Bretagne och
Provence äro lika skilda som norden och
södern. Berlins omgifningar och
Rhenpro-vinserna ha intet gemensamt, och dock ha
de tyska och franska målarna, från hvilken
provins de än må vara, sin bestämda
nationalkaraktär, som röjer fäderneslandet.
En målare har ju rätt att måla hvad
han vill, och det står honom fritt att
försöka sig på att måla andra länders natur
och människor, sedda ur hans egen
synpunkt, men det underliga är, att den
nationalitet, som ser en främlings återgifvande
af sitt lands folk och natur, icke riktigt vill
kännas vid det. Då, på Thorvaldsens tid,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
