Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Den nationela konsten. Af Helena Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den nationela konsten.
ii9
en koloni af danska målare under åratal
lefde i Rom och målade italienska motiv,
af hvilka många blefvo beundrade hemma,
tyckte italienarna icke om dessa målningar.
Min far, som i fem år var med i denna
koloni, berättade mig, huru italienarne
förvånade frågade: »Ser ni vårt land sår För
oss ser det icke ut som på dessa taflor.»
De intryck, som kunna återges af en
målare i en skissbok eller af en diktare i
några reseintryck, kunna kanhända ge ett
lefvande intryck, men man vakte sig väl
för att vilja skildra ett mera omfattande
ämne från ett annat land och folk. Man
känner dem icke.
Det finns ett slag af konstnärer, som
på ett högst ansträngande sätt i tid och
otid dundra på de nationela strängarna.
Alla dessa upprepade nationela klanger i
musiken och nationela ämnen i konsten
äro en godtköpsvara, som visserligen ofta
eröfrar den stora publiken, som alltid fortast
uppfattar det ytliga, men det är i själfva
verket en parodi på den rätta
nationalkänslan. Man tror icke mycket på en
målare, som oupphörligt utropar sin
fosterlandskärlek i sina verk.
Men omedvetet målar hvarje god
konstnär ut från de intryck hans land och folk
ingifvit honom. De ha öfvergått i blodet
på honom och blifvit en del af honom själf.
Det finns inom konsten hufvudsakligen
två arter af konstnärer;
De, som blifva inspirerade af syner
utifrån, och för hvilka de fenomen, som
möta dem bland människor och i naturen,
linjer, färger, belysningar, sätta deras
fantasi i rörelse. Man skulle kunna beteckna
dem som episkt anlagda.
Den andra arten af konstnärer äro de,
som ha något på hjärtat, som de vilja ha
uttryck för, en tanke de vilja få sagd, och
för att tydliggöra detta, välja de sitt
material bland människor eller i naturen,
endast det tjänar det ändamål, hvartill de
vilja använda det. Dessa äro de lyriska
målarna eller tänkarna, hos hvilka det
subjektiva är det förhärskande. Emellertid
har man ingen rätt att säga, att det ena
slaget af dessa konstnärer är större eller
bättre än det andra. Här liksom öfverallt
i konsten är det begåfningens djup, som
hos båda är det afgörande.
Också är det ganska egendomligt att
se, att hos flera af de målare, som direkt
gå utanför husknutarna och måla hvad de
se, uppfattningen af de lokala
tilldragelserna kan vara så djup, att den griper
hela mänskligheten, och åter kunna de
subjektiva målare, som måla
allmänmänskliga ämnen, symboliska eller fantastiska
figurer, icke komma ifrån intrycket af de
personer och situationer, hvari de lefva.
Som exempel på de objektiva målarna
vill jag nämna Millet.
Hans ämnen voro alltid valda ur de
fattiga franska bönders lif, bland hvilka
han lefde.
Fläns figurer bära provinsens dräkt,
landskapet skulle man kunna lokalisera,
och utan tvifvel skulle Millet aldrig i något
annat land eller på något annat ställe i
världen med samma förståelsens innerlighet
ha kunnat fördjupa sig i folklifvet som i
sin födelsebygd. Men vi tänka icke alis
i första hand på, att det är fransmän som
lefva på Millets taflor. Vi tänka blott:
»Så lefver, hvilar, ber människan i sin
oberörda enkelhet», och därför kommer
det att gripa alla, i alla tider. Det är
målarens sällsynta känsla för enkelhetens
skönhet, det är djupet i hans uppfattning,
som göra dessa skildringar af den lilla
värld, hvari han lefver, så storartade.
När man så ser på de subjektiva
målarna, som t. ex. Englands Watts, Rossetti,
Burne Jones, dessa män, som studerat och
älskat den italienska renässansen så mycket,
och som helst välja ideala och fantastiska
ämnen, skall man observera, huru dessa
engelsmän, trots ali sin kärlek till Italien
och ali sin sträfvan att föra oss upp i
overkliga regioner, dock i så hög grad
bevara sin engelska prägel. De sköna
kvinnoskepnader de skildra för oss, antingen
de kallas Circe eller Francesca da Rimini
eller »Hoppet» eller ärkeängeln Gabriel,
äro alla lika många vackra engelska
misser, hvilkas likar man hvar dag kan se
rida i Hyde Park.
Konstnärens själ har varit så uppfylld
af bilder af hans egna landsmän, att
handen omedvetet har målat engelska kvinnor
och män, huru o-engelsk än idén till taflan
må vara.
Och Böcklin! Han, som har målat
idealiserade italienska landskap, har dock
så ofta befolkat dem med allegoriska
kvinnofigurer, som ha mycket tjockt germanskt
borgarblod i sina ådror.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
