Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - På fotvandring i Japan. Af S. Natt och Dag. Med 11 bilder - Lyriska kåserier. Af Olov Lundgren - Sällskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
152
s. natt och dag.
officerarna, till slutligt afsked gåfvo Kin
hvar sitt ärliga svenska handslag. Sä
i båten och ombord, där vi snart åter
sutto vid ett ordentligt dukadt bord och
för lyssnande och frågande kamrater
redogjorde för vår färd. Rik på
erfarenheter, många fler än som här hafva
omnämnts, hade den varit. Den hade
gifvit oss en om än ringa inblick uti det
trefna, idoga japanska folkets dagliga
lif; en inblick, än mera vidgad under
senare utfärder och strandhugg, som
lärde oss att värdera själfva det
japanska folket och som hos flere af oss väckte
en aldrig döende längtan att än en gång
få skåda Japans leende, om Sörmland
starkt påminnande nejder för att förnya
vår bekantskap med dessa näpna små
japanskor och hyggliga, vänliga japaner.
lyriska kåserier.
AF OLOV LUNDGREN.
SÄLLSKAP.
Då jag var barn, ängslades jag i
ensamheten redan åt kvällens skymning,
och när skuggorna famnade hvarandra
och tätnade till mörker och natt, pickade
mitt lilla hjärta allt våldsammare af
eggande förskräckelse eller ville stanna i
mattande fasa.
Sedermera har mörkret blifvit mig
ett sällskap, som ger lugn och
trygghet åt mina ensamma vandringar.
I ljuset babblar människoapan om
tusen saker och eggas af oupphörligen
växlande ditt och datt, men i mörkret
hållas våra tankar och stämningar kvar
omkring oss till ett ständigt sällskap
och till en skyddande sköldborg mot
främmande makters glödande skott.
Då jag går min väg framåt i dagens
sken, tycker jag mig vara så ensam.
Solen lyser på min ensamhet. Allt
skiljes från mig af sträckor och mellanrum,
och allting är så långt borta. Till och
med luften ser jag blåna högt ofvanför
trädtopparna, och jag kippar häpen efter
andan. De växlande föremålen äro som
rofriddare, de där stjäla mina intressen
och idéer, så att jag aldrig får behålla
och fullfölja en fantasi.
Men då jag vandrar i nattens
mörker, sveper sig detta mjukt och
sällskapligt omkring mig, och jag tycker att
samma mörker följer mig hvart jag går,
förenar mig med universum och ger
mina fantasier förstärkande kraft och
om-sväfvar dem med ledsagande
stämningar. Så är mörkret mig ett godt
sällskap, när jag är värdig, och ett godt
skydd mot vilsna hugskott, då jag ej är
utmanande.
Ofta går jag och samtalar med
mörkret, och vi dikta litet tillsammans. Det
vill säga, jag tänker en tanke eller bildar
en fantasi så långt jag förmår, och
lämnar den i stilla afvaktan. Om en stund
kommer fortsättningen smygande, en
lösning, ett uppslag, som följdriktigt, fastän
ibland åt oanadt håll, spunnits fram ur
mörkret, bland de där bevarade
ledsagande idéerna.
Om jag fruktar mörkret? Nej,
mörkret är mitt bästa sällskap på mina
vandringar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
