Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Jane Gernandt-Claine. Af Bo Bergman. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i62 bo bergman.
specielt ryska förmågan af hänförelse för
idén, af denna tro, som försätter berg».
När så kärleken tar hennes varelse från
henne, ger hon sig själf i enkla och stora
ord, lägger sitt innersta öppet utan
betänkande liksom utan en skymt af bön eller
öfvertalning. Hennes gåfva blir icke
mottagen, och hon försvinner för att kvarlämna
ett intryck, som får det högstas helgd. —
Hos Nadine, hjältinnan i nästa novell, finns
kärlekslifvet knappt i slummer ens under
idéernas martyrskap. leke en fiber i hennes
väsen svarar på den polske poetens alla
brännande ord och blickar, och
Mussetci-taten slå ner som rök i den regniga
vårkvällen. »I mig kan man icke förälska
sig», säger hon endast; hennes ansikte är
»hvitt och kallt att se på som pärlemor».
Hon har hufvudet fullt af drömmar om
mänsklighetens stora broderskap etc., det
är visionären som ser nya himlar och en
ny jord, där rättfärdighet bor, och som
slutar med att kasta bomben; nihilistskan
alltså.
Den tredje ändtligen af dessa
intressanta kvinnotyper är af annat och mera
sammansatt stoff. Katja är en förtrollerska
och en despot; hennes tjusningsförmåga är
släkt med kattens, och klorna äro icke
alltid indragna. Hon blir plötsligt ironisk,
likgiltig, grym, hänsynslös, när något går
emot, och lika plötsligt är hon färdig till
de största uppoffringar. Passion och iskyla;
men intet svärmeri — kanske den minst
ryska i trion ...
Jag har velat särskildt påminna om dessa
tre små noveller, därför att de synas mig
alltjämt höra till fru Gernandt-Claines bästa
och mest typiska alster. Hon visar sig
redan här som den själfulla kvinnopsykolog,
hvars konst är ett af de känsligaste
uttrycken för alla regnbågsskiftningarna hos
hennes köns lynne. Allt som kan rymmas i
begreppet kvinnlighet, hela skalan från
hjärtats första små rörande och otympliga
försök att lyfta vingarna ända till
passionens våldsamhet eller det frusna blodet,
som blott tinar genom att plåga, för allt
detta har hon sökt ord, och ju högre och
rikare stämda desto mera lockande ha de
synts henne, Evas döttrar. Men äfven de
små och förkrympta — hvardagssjälarna,
som bara spela upp en enda fattig melodi
— ha intresserat henne, och hos mången
stämma, som varit för svag att göra sig
hörd i lifvets stora orkester, har hon hittat
en äkta klang. Lisa (i novellen med
samma namn) är en af dessa tysta martyrer,
hvilkas tillvaro är ett oaflåtligt försök att
plåna ut dem själfva, men hennes svaghet
blir styrka, när det gäller den man hon
älskar, och hon offrar sin lycka med en
heroism, som dödar henne. Och historien
om Edith, krymplingen som aldrig har ett
ord af bitterhet om den som ruinerat och
öfvergifvit henne och hvars korta
kärlekslycka blir tillräcklig att genomglödga ett
lif af umbäranden, har lockat fram några
af de djupaste ackorden ur kvinnohjärtat.
Vid sidan om dessa dämpade själar har
författarinnan gripit andra, starka och
fulltoniga, med alla strängar brusande af lifvet.
Det är Lola (i Lisa), sångerskan, som
bryter in i och sköflar Lisas hem med kraften
af en naturmakt, stor, sund, godmodig,
öfversvallande och öppenhjärtig, en
teutonisk gudinna, som krossar och saliggör lika
blindt och lika bekymmerslöst. Och
vackrare har aldrig durklangen sjungit genom
ett väsen än hos Friede Jung. Långt sedan
man läst novellen med samma namn minns
man vindskammaren på julaftonen, ser man
Friede syssla kring bordet, lycklig att få
trösta och hjälpa, med en egen strålande värme
öfver sina ord och sitt ansikte. Hvad
säger hon? »Vi måste strida, icke för
hoppet att lyckas, icke för villan att uppnå,
utan för sträfvandets eviga glädje, för
stridens skull, min broder». Djupt under
hennes fönster är mörkret fullt af Paris’
all-uppslukande dån. Nästa dag skall
förmodligen endast bli en ny missräkning,
men världsstaden, som dödar en lifshymn
i timmen, förmår intet öfver detta starka,
tåliga hjärta.
Temat i Jane Gernandt-Claines diktning
är eljest just lifvet som nedbrytande makt
öfver det finaste och ömtåligaste inom oss.
Ju rikare en natur är, desto svårare har
den att inpassa sig i sambällsuniformen,
och desto hårdare knuffar får den af
tillvaron. »Det var något hos henne, som
icke stämde öfverens med lifvets fordringar,
ett pius, en råga, som det icke är godt
att bära med sig ut i världen», heter det
om Hella. Det är detta öfver eller på
sidan om det vanliga — i drömmar, begär,
längtan efter det omöjliga — som
författarinnan gifvit några af sina bästa gestalter.
Hella är kvinnan, som håller på att vakna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
