Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Jane Gernandt-Claine. Af Bo Bergman. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jane gernandt-claine.
och hvars stora barnaögon plötsligt bli
dunkla af inre syner. Hon har gryningens
obestämda dager öfver sig; allt hos henne
är orofylld väntan med hastiga utbrott af
något jublande, som vill ha svar. Men
lifvet har icke svar pä tusendelen af hvad
vi begära, och så får hon dö, innan hon
lefvat. Det blir nästan en barmhärtighet
denna död. Och något af samma
grundtanke slår oss till mötes ur novellen /
Ursulinernunnornas kloster. Den lilla
syster Saint-Paul, »barnet med händerna för
ögonen», som aldrig skall känna hjärtats
och lifvets rörelser annat än som
förvirrade aningar, är hon att beklagar »Sof,
sof, min syster, och vakna aldrig till
lidandet», slutar novellen. —-
Det är endast ett fåtal af Jane
Ger-nandt-Claines kvinnotyper jag här kunnat
vidröra. Hennes smidiga talang räcker till
att omspänna så skiftande väsen som den
praktfulla Jadwiga Boguslawska,
marmoransiktet med den gäckande munnen och
de heta ögonen, den lilla sällsamma
barbarflickan i Gallionsbilden, Purisima och
alla de andra målade skönheterna från
Argentina, Catherine la Borde i den hemska
och fascinerande berättelsen Ett möte, och
många flera. I jämförelse härmed stå de
manliga gestalterna i författarinnans
produktion påfallande tillbaka. De få lätt
något skematiskt öfver sig, och åtminstone
i de första böckerna äro de allt för
mycket sedda ur flickidealets synvinkel. Det
är högresta, något till åren komna män
med grått vid tinningen och den
öfverlägsna kylan i rösten, som slocknade eller
besvikna passioner och andra lifvets
vedervärdigheter lämna efter sig. De ha tagit
och gifvit hugg, lekt tillvarons grymma lek
om ära och makt, krossat eller krossats,
och nu gå de omkring som gåtor för
kvinnorna att gissa ut. Essen (i Sig själf
nog] och Nils Thuresson Råå (i [-Underströmmar’]-] {+Under-
strömmar’]+} kunna tjäna som exempel på
klassen. Mindre af roman — och mera
af lifvets luft är det då hos Erik Skytte,
hjälten i Hella, ehuru äfven han är något
blekt gifven, och hos Sven Höök,
barnet-konstnären, fantasimänniskan, som ständigt
dansar efter sin inbillnings pipa. Det är
tydligt att det är det kvinnliga i dessas
naturel som gör att författarinnan här
lyckats bättre.
Först i Panipan, som utkom till julen
1900, få vi en manlig gestalt, gripen
direkt ur verkligheten och ställd inför våra
ögon utan någon romantiserande belysning.
Boken i sin helhet hör icke till fru
Ger-nandt-Claines bästa; den är skrifven i en
alltför böljande och ordrik stil, handlingen
är sammanträngd till de sista sidorna, och
epilogen är mera förbluffande än gripande,
därför att den är så svagt motiverad.
Miljön är ju oss dessutom så fjärran; vi ha
lika få andliga som diplomatiska
förbindelser med Argentina. Men den manliga
hufvudfiguren i boken, den svenskfödde
löjtnant Halvar Drake, är lefvande sann,
barnslig, cynisk och hänsynslös på en gång,
befriad från alla besvärliga samvetsband,
en äfventyrare med ett visst skimmer
öfver sin spända lifsenergi. Som
motsats till denna struggle-for-life-figur skymtar
så redan i Pampan den stackars
sönder-brutne drömmaren Wahlberg, som vi sedan
återfinna i författarinnans nästa bok. Drake
och Wahlberg — det är två människopoler,
den som rår på lifvet och den som lifvet
rår på, den grofva smidiga materian med
sin repulsionskraft och den som brister,
därför att den icke kan rapellera och icke
omforma sig . . .
Med årens vidgade synkrets har Jane
Gernandt-Claine fått blicken skärpt äfven
för det komiska. I Det främmande
landet erinrar jag mig en dråplig skildring,
Han är svart eller morén i Venedig,
berättad med ovanligt godt lynne, och
Mobergs historia (i En hemlös) är lika
lustig som En likvaka är skärande i sin
humor. För öfrigt möter oss i denna
hennes sista bok, från förra våren, samma
subtila och egendomligt färgade berättarkonst,
samma smekande rytm och altklang i
rösten som för åtta år sedan. Hon är
alltjämt specialist på kvinnohjärtat, och långa
års inbrända lidelse, segerns triumf och det
svala minnet af ett ungdomssvärmeri ger
hon vackert ocli äkta. Stilen har sofrats,
utan att ha mist sin målande kraft;
musikalisk har den ju alltid varit.
En svensk kritiker har sagt 0111 Jane
Gernandt-Claine, att »hon har i sitt
temperament en åder af den specielt kvinnliga
tjusning, af hvilken Duse skapat sin
genialitet». Det är sanna ord. Hon är kvinna
i sitt sätt att se på lifvet och fånga dess
olika ansikten, i röstens smältande tontall,
när hon berättar om allt det underbara,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
