Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Några ord om Fröding och Heidenstam. Af Fredrik Böök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
några ord om fröding och heidenstam.
165
stör ut öfver sin dikt sora ett skimrande
guldstoft? Ingen af våra skalder, lefvande
eller döda, skulle väl med hans precision och
lättvindighet kunna ha åstadkommit dikter
öfver obligatoriska ämnen—en numera
lyckligtvis urmodig form för poetisk täflan —, ty
hans färdighet att göra sig förtrolig med, stort
sedt, hvad sora hälst, att utföra de mest
olika motiv utan att på något sätt verka
kostym eller pose, gränsade väl till det
otroliga. Med poetlynnets sensibilitet kan
han entusiasmera sig för allt möjligt och
förefaller likväl alltid trovärdig i sin
hänförelse. Detta är bevis på formel
poetisk styrka. Se bara, hur förfärligt
medelgoda poeter kunna misslyckas, då de
komma in på områden, som äro dem poetiskt
sedt likgiltiga, och sakna denna
anpassningsförmåga. Tillfällighetsdikternas mark
är därför den bördigaste åkern för
pekoralet. De officiela skalderna erbjuda en
exemplens rad från Leopold ned till Wirsén,
hvars djupa nederlag vid Stångebro och
Gumpekulla backe var evident. — Men,
som sagdt, Fröding skulle ha varit den
siste att misslyckas på detta fält, där han
dock knappast uppenbarade sig, om man
undantager den präktiga sången vid
Karlstads teaters invigningsfest. Dock är hans
diktning rik på försök att sätta sig in i
andra och helt främmande
föreställningsvärldar, sinsemellan svindlande olika. Han
tolkar i sin dikt om Cellini alldeles
mästerligt den löst sittande värjans och käckt
svajande plymens hurtiga renässansfilosofi,
han diktar om en sida i Anabasis med en
förståelse, som slår mot en likt en hellenisk
fläkt, han imiterar halft parodiskt Salomos
Höga visa för att i nästa ögonblick vid
bruset af en helig indisk älf drömma om
andarnas tusenårsfärd.
Där står en bländande och bestickande
glans kring hans verk. Hvar han än griper
ned, i alla tider och länder, finner hans
lyckliga hand poesiens klaraste guld. leke
blott guitarrens och dragharmonikans toner
behärskar han, nej, hela orkestern är
gifven honom i våld från den tunnaste
piccolofløjten ned till tubans mäktigt brusande
orgeltoner. Tusen skiftande former tar hans
ande, den suckar med Saul och Erik,
konungarna, den profeterar med Zarathustra
och spelar bälgspel med Nils Utterman.
Brokigt bruten i otaliga ytor speglar sig
hans poetiska genialitet, och han har en
röst och ett ord för hvar och en. Det är
en slösande rikedom, som skänker bort
ny-präglade mynt af alla valörer och som aldrig
behöfver frukta brist, så länge hjärnans
makter flitigt omsmälta och förädla den malm,
som brytes i alla världens grufvor. Denna
storartade och glänsande konst är som ett
fyrverkeri, hvilket bländar med det halft
obegripligas makt och är härligast första
gången det njutes. Praktfulla solar
öfver-glänsa hvarandra, trolska ljuseffekter fresta
ögat på alla håll, och mängden hurrar för
den skicklige fyrverkaren, hvars intelligens
räckt till för denna lek med den eviga
elden.
Detta är ju en liknelse och som alla
dylika ofullständig och dessutom orättvist
ensidig. Frödings konst har också en annan
sida, en innerligare, men mindre påaktad och
mindre representativ; den sista afdelningen
af hans diktning är just den, som mest har
den poetiska intimitetens trollmakt. Vi få i
den känning af förhållandet mellan
konstnären och människan, vi få också en poetiskt
framstående, om också hemsk bild af ett
lifsöde, sådant som det icke alltför sällan
gestaltat sig i de yttersta af dessa dagar.
Ar, som förut sagts, Frödings öfriga
diktning bruten i otaliga ytor, af hvilka ingen
helt speglar honom själf, så är här utan
hvarje förmedling eller omformning ett
tragiskt lif diktadt ut i strofer af den
ohöljdaste öppenhet. Man kan hysa estetiska
tvifvelsmål om många af dessa
själfbekän-nelsers värde i och för sig, men man kan
icke vara blind därför, att det är mot
denna vilda och skrämmande bakgrund och
i belysningen af denna skräckfulla inre
brand, som hans konst får en storhet och
ett allmän-mänskligt värde, som hans tek
niskt och poetiskt fulländade skapelser eljes
icke skulle ha ägt i samma grad.
Därför får man också instämma med
Jean Paul i hans yttrande: »Perlen sind
besser als unversehrte Perlenmutter», ty
huru än dessa inre sår ha smärtat, ha de
gifvit ett af alla tiders största sångarsnillen
ett långt djupare patos och gjort Gustaf
Fröding till ett underbart exempel af det
mänskliga geniets själfupplösning, ett
exempel som kan växa till typ, när det på
något större tidsafstånd får allsidigt belysas
och psykologiskt utredas.
Går man så från Fröding till
Heidenstam för att finna åtskillnaden dem emellan,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
