Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Några ord om Fröding och Heidenstam. Af Fredrik Böök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
166 b’redrik böök.
är det först och lättast att märka den
ojämförligt större begränsningen hos
Heidenstam. Formelt är han långt ifrån Frödings
like, fast han eljes uppnås af få. Vid valet
af ord vädjar han oftast till ögat, och hans
bilder bli klarast för ens inre, när de
tänkas som situation; i motsats till denna
plastiska bildkonst nå Frödings bilder i
allmänhet sitt mål genom ljudens klang
eller genom mera tillfälliga och ytliga
idéassociationer. Det är därför som
Heidenstams bilder för ingående kritik äro äktare,
djupare, mera organiska men långt ifrån
nå Frödings i hastig verkningskraft och
yttre glans. I allmänhet kan väl sägas, att
Frödings vers är ofantligt mycket ledigare
och rikare, men såsom en underlägsenhet
har egenskapen att alltid vara vers,
litteratur, att aldrig förefalla som ett själsligt
innehålls enklaste och mest okonstlade
uttrycksform, en andes modersmål, i samma
mån som Heidenstams.
Vidare är Heidenstam äfven ur
innehållets synpunkt mindre omfattande. leke
så, som skulle hans röst vara entonig;
tvärtom är den af största omfång och
smidighet, men den har dock alltid en
särskild klang, som den äger ensam, under
det att Fröding så att säga talar med
tungor, fylld af en underbar profetisk och
poetisk inspiration. Fröding är universel,
till och med kosmisk; det enhetliga, när
man öfverblickar hans diktning, är blott
dess härstamning ur samma rika hjärna;
personen i och för sig är otydlig för vårt
medvetande, ty den bilden vi ha af den
poetiske konstnären, med ett visst sätt att
använda sina verktyg, med en egen teknik,
den bilden får ej förväxlas med eller
identifieras som människan. Med andra ord,
ett visst temperament, huru enhetligt det
än må vara, konstituerar ej en personlighet.
Heidenstam däremot är snart klar för vårt
inre; ur hans verk stiger i säkra linjer
fram en andlig fysionomi, och denna
formar ut sig med allt större liffullhet och
detaljklarhet. Härmed sammanhänger den
omständigheten, att man, när man tänker
sig Heidenstam, i första rummet ser
personen, människan, först i andra har
föreställningen om den skrifvande versdiktaren.
Ungefär det motsatta är förhållandet med
Fröding. Heidenstams diktning är lif,
brusande fram af egen kraft, formadt ut
inifrån ur en rik andes lifserfarenhet; hans
figurer bära alla hans egna drag, och det
blod, som bultar i deras ådror, är hans.
Fröding är snarare den, som i fulländad
poetisk form omsätter allt yttre han möter,
liksom en klar flod speglar allt hon flyter
förbi; hans figurer ha fatt sitt eget lif under
hans skickliga händer, han hämtar sitt
stoff utifrån. Ett sällsynt skönt och
dyrbart pärlband skulle hans konst kunna
liknas vid: det dolda föreningsbandet mellan
vidt skilda poetiska skapelser är konstnären
Fröding; Heidenstams diktning däremot är
som en organisk bildning, en växt, där
delarna hvar för sig visserligen kunna vara
beundransvärda men först tillsammans bilda
en lefvande skapelse af konstnärligt och
personligt värde.
Att teckna den skarpa profil, som vi
känna från Heidenstams verk, att följa den
utveckling och fördjupning, som gifvit hans
personlighet ett allt större intresse, skulle
betinga en analys af hela Heidenstams
konstnärliga verksamhet och därigenom
falla utom ramen af denna lilla uppsats,
som endast behandlar den lyriska sidan af
deras produktion och som velat bidraga
till att klargöra skillnaden mellan Sveriges
båda största lefvande lyriker, hvar för sig
af en poetisk storhet, som alltid varit
sällsynt och för närvarande torde vara
enastående.
Nu är att märka, att den åtskillnad,
som gjorts här ofvan, rent poetiskt sedt
icke är en gradskillnad, endast en
artskillnad. Fröding är i yttre afseende den
större och mera lysande begåfningen,
Heidenstam den mera begränsade och mera
personliga. Hvilken af dem som finner de
flesta öronen öppna är ju själfklart. Det
är som Jean Paul säger: »Stets lieben und
sehen wir die Sachen auf Kosten der
Personen.» Och det må sättas i fråga,
om vi icke göra detta med orätt. En
samling konstverk af okända mästare,
fulländade arbeten, men utan inre samband,
kunna aldrig intressera i samma män som
en grupp af arbeten, bakom hvilka vi söka
och finna icke blott en konstnärssjäl, utan
en människa. Så förefaller det mig, och
därför blir för mig den konst, som
representeras t. ex. af Heidenstam, den evigare
och äktare. Dess större affektionsvärde
blir för mig personligen ett slags
gradskillnad. På den aflägsna dag, då våra
poetiska formers konstvärde är nästan oniöj-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
