Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Rydbergiana. Af Robinson. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
218
till hjärna, nerver, hjärta m. ra. — nött,
och för den skull, trots ali vilja, trött;
framförallt föga vapenför, när det gäller
personlig strid. Och medvetenheten härom
är ganska bister. Ty numera ser man
däremot allt tydligare de många brescherna,
i hvilka det vore kärt att ännu verksamt
vara med om försvaret af mänsklighetens
hotade lifsvillkor.
När det gäller oss andra, ägnas ej
ringaste medkänsla åt denna så vanliga
pröfning. Och när det gäller en stor man,
som nu Rydberg, är det knappast någon
som trott den möjlig. Den var emellertid
—- hur föga möjlig den må ha synts här
— faktiskt förhanden. Den var ju så
äfven i vår nästföregående »evige ynglings»,
Erik Gustaf Geijers få gubbår. (Han dog
redan vid 64 års ålder —- mera påtagligt
trött än Viktor Rydberg vid 67). Men den
ene som den andre hade hela lifstiden igenom
stormat på sin hälsa, nämligen medelst ett
öfvermätt af arbetsifver utan systematisk
tidsindelning och framförallt utan nog
omsorgsfullt öfvande af konsten att bringa
tankarna till nödig hvila mellan själfva
arbetstimmarna.
Rydberg var, som kändt är, på äldre
dagar privatim en sällspordt lycklig
människa. Han såg ock ganska riktigt
vackrare, ja i viss mening yngre ut de sista
18 eller 20 åren, än förr; åtminstone att
döma efter förefintliga fotografiporträtt,
hvaribland det af 1876 är det allraförsta,
å hvilket hans bekanta från senare år ens
kunna lyckas känna igen honom, medan
åter de många tidigare förefalla närmast som
patologiska diagram i en
»överansträngningens historia». Något häraf — men
långtifrån allt — kan tillskrifvas fotografiens
samtidigt pågående, långsamma utveckling.
Det under ett par af de senaste
lefnadsåren af Edelfelt målade porträttet (i
nationalmuseum) är mindre karaktäristiskt
än ärligt. * Den skarpsynte konstnären
har återgifvit vissa senila uttryck i
ansiktsdragen och händerna, dem man annars
* Hvad. den stora bysten af Hasselberg
vidkommer, så verkar den hvarken porträttlikt eller
karaktäristiskt. Börjesons företer ju onekligen ett
slags ädelt monumental trohet; fyller därmed
öfverhufvud sin bestämmelse inför eftervärlden. Intimt
lik är, framför andra afbildningar, den unge
skulptören Erik Lindbergs å en liten minnestafla i
basrelief.
under dagligt umgänge sällan om ens
någonsin uppmärksammade. »Ty» — såsom
lefnadstecknaren säger — »ingen har känt
Rydberg närmare utan att hafva älskat
honom». Och hos dem man älskar
glömmer man att se dylikt sora det ofvan
angifna. Samme sagesman fortsätter lika
sanningsenligt några rader nedanför:
»Det var icke hans andes öfverlägsenhet, icke
hans lärdoms vidd, icke hans snilles djup, som i
första rummet imponerade, det var detta enkla,
anspråkslösa, i ordets bästa mening ödmjuka
sinnelag, soin aldrig begärde att få göra sig gällande
och som aldrig låtit äfven den ringaste på ett
förödmjukande sätt känna öfverlägsenheten, denna
själens finkänslighet, som gjorde honom till
’deli-ciæ amicorum’, sina vänners vällust.»
Man kan -— för området utanföre den
stora kretsen vänner — tryggt vidga
påståendet. Otaliga nästan torde de vara, helst
bland de yngre generationerna, som blott för
några minuter kanske en eller två gånger
träffat enskildt samman med Rydberg men
därifrån ha i behåll minnen för hela lifvet,
tack vare dennes alltid förtroendefulla
förutsättningar om hvarje människa i och
för sig, förutsättningar som genast lifligt
stärktes, om han upptäckte hos henne ett
grand af allvar, d. v. s. ett intresse för
någonting annat än sig själf. *
Det var endast mot »människohjordar»,
mot fraktioner och mot dessas ledning,
som han snart nog efter flyttningen till
Stockholm hade börjat hysa en mörk
misstro. Det kan emellertid ej nekas, att denna
var anmärkningsvärdt »mångsidig», nästan
mer än själfve Thomas Stockmanns i senare
delen af det Ibsenska dramat. Hvarom
vittnesbörd nog bland Viktor Rydbergs
skrifter från de sista elfva åren.
Om den flock, som tillhört hans parti,
»det förr så kallade tredje ståndet», som
»var mycket ’liberalt’, så länge det ännu
hörde till de politiskt förfördelade
klasserna», se i Pessimistiska hugskott af en
optimist 2:a, 4:e, 5:e och 6:e styckena!
* Denna hans välvilja i förväg, hans varma
optimistiska tro på den enskilde, var så afgjordt
ett Viktor Rydbergs karaktäristiken, att jag sista
gången (sommaren 1895) gick bort från Ekeliden
med en ångestfull förkänsla af dödens närhet,
emedan han nyss sagt något — hvartill jag aldrig
hört något liknande af honom — ett hårdt
totalomdöme om en människa. »Han är helt visst
mycket sjukt tänkte jag, jag såg honom i ansiktet
och märkte för första gången spår af åldrandets
snabba framfart.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
