Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Rydbergiana. Af Robinson. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ryd bergi ana.
219
Jag afskrifver ej här någon af dessa
anklagelser för bristande integritet — utan hellre
den tröstligare parentesen (3:e stycket):
»Därmed är icke sagdt, att rättfärdigheten
skulle varda utan sakförare inom de . . .
klasserna. Gud har aldrig låtit sig vara
utan vittnesbörd, och idealet har alltid haft
enskilde dyrkare».
Om vår senat i anledning af nya
skattebördors väntade fördelning, hvarvid befaras
att ifrågavarande korporation »skall
förkasta alla förslag i den» — billiga eller
rimliga — »riktningen, för att så långt som
möjligt fria sig och sina valmän och spänna
såsom den hittills gjort de svagaste
dragarne framför det tyngsta lasset»
skrifver han till en vän i början af 1890-talet:
»Det är min skyldighet att erkänna att den
består af hederliga män, men med detta
erkännande förenar jag minnet af Jos. de
Maistres ord: Je ne connais pas Vàme d’un
coqnin, me je connais Vàme d’un honnètë
komme — c’est hideux.»
Om den exklusivt s. k. kristna kyrkans
»ledning» ha sedan 1860-talet författarens
yttranden varit blott få. Att det gamla
ämnet dock ej helt öfvergifvits, ens på
90-talet, därom se t. ex. ett par af hans
% Strödda anteckningar»: »Citius ex
er-ror e quam ex confusione emergit veritas,
säger en romare. Framför ’konfusionen’
är trögheten sanningens store fiende, och
så mycket farligare som hon vanligen
sveper sig i teologiens mantel och tror sig
redan veta allt väsentligt genom gudoml g
uppenbarelse». Item: »Visdom på jorden
kan vara dumhet i himlen. Däraf följer
dock icke att dumhet på jorden är visdom
i himmelen, såsom en del renlärige synas
antaga». Se likaledes den idealistiska
kar-rikatyren (abstraherade »typen») Lars
Gudmundsson i Vapensmeden, ett hiskligare
klerikalt beläte än alla kända rydbergska
ungdomsbilder af dogmdyrkan, ämbetsman
nadryghet, grym fördom, naiv skräck för
vetenskaplig forskning, för »konst, vitterhet
och vackra seder», samt yttersta följderna
af allt detta för karaktären.
Om socialisters och utilisters
samhällsbyggande på blotta negationen af ali hittills
vunnen historisk erfarenhet, äfven som af ali
hittills nådd själsutveckling, hör hans
vandrande Ahasverus förutom flera
författarens egna direkta uttalanden. Om — till
sist — den af honom med sådan förkärlek
hälsade unga mansåldern! Hvad är det
väl för en predikan, i Pessimistiska
hugskott af en optimist, som börjar så?
»Betrakta vår svenska ungdom, när den
högtidliga dagen för dess inträde i
vapentjänsten kommit! I herrar målare! Hvarför
han I aldrig, så vidt jag vet, valt detta
ämne för edra framställningar? Hvad man
nu än må säga om ett ämnes betydelse
för en målning — — — o. s. v».
Fortsättningen är väl för ingen af denna
tidskrifts läsare obekant; och ej heller den
motsatta anklagelsen ställd till vår längst
framskjutna, mest förfinade ungdom, hvars
representant är Intelligensaristokraten (som
har kvar endast hufvud och dekadenta
nerver). Se Lifslust och lifsleda, Dikter,
andra samlinge7t.
Denna så utomordentligt
beundransvärda diktsamling, utgifven 1891,
innehåller en del ljufva, än vemodigt, än af
gladare leenden skimrande lyriska bilder
(såsom Psyke, Barndomspoesien, Jungfru
Maria i rosengård, I natten, På verandan
vid hafvet, Modern), men i öfrigt nästan
idel ångest- och straffsånger.
Det måste antagas om Viktor Rydbergs
lefnadstecknare, när han slutar en
underafdelning med att likna denne själf vid
»Fantasos, alltjämt ung och fager»–-
»Ung verkade han, ung dog han — trots
de sju och sextio ären», att, säger jag, han
lifligare mindes den ädle vännen i
personligt umgänge med förtrogna, än han
mindes rubriken öfver just denna afdelning i
biografien: »Dikterna i8gii>.
Dem man väl, nämligen, först kommer
ihåg bland dessa, äro sådana verop som:
Fåfäng skönhetslängtan, Arf från Kaos,
Cesarernas visdom, Lukanus marterad, Den
nya Grottesången, Lifslust och lifsleda, och
sedan kanske de tungsinta: Till ödet och
Grubblaren. Det blir icke »den unge
Fan-tasos» som man då ser för sig; snarare
Kung Fjalars öfver hundraårige rese, den
förfärande siaren Dargar. Totalintrycket
kan sannast återgifvas med anakoretens
sista verser i Lifslust och lifsleda:
»Kristus ville frälsa glädjen,
men glädjen anammade honom icke.
Glädjen skall strypas af fasan
och fasan frälsa världens.
Ty så mörkt förledes den gamle, äfven
den gamle optimisten, att stundtals se det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
