Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Ur bokmarknaden - Af Bo Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
222
b. h. b.
Resten af boken faller i den
skämtsamma genren; de anonyma utgifvarna ha
omsorgsfullt halfverat den i svart och hvitt.
Man hittar nu först ett långt tokeri om en
herre, som ville införa asaläran på sin gård,
en harmlös och antikverad satir öfver ett
akademital hos de odödliga, och så till
sist lösryckta bitar ur den Amerika- eller
Mesopotamiehumor Axel Wallengren skref
ihop under märket Falstaff Fakir. Med
litteratur har detta abrakadabra ju
ingenting att skaffa och kunde för så vidt gärna
uteslutits. Men det äger ändå ett visst
psykologiskt intresse. Det är en splittrad
och uttröttad tankes clownerier, och hos
Axel Wallengren var clownen ofta framme.
Han hade sin släng af den romantiska
ironien, när förvrängningen, gapskrattet och
gycklet öfver allt och alla syntes honom
det lämpligaste sättet att hämnas på och
reda sig med tillvaron.
Hans lif blef kort. Hur långt han
kunnat nå, och hvar han hamnat, om hans
dar blifvit flera, är icke godt att säga;
det finns så mycket i hans konstnärskap,
som svär mot hvartannat. Han är ett godt
stycke af en humorist, något af en mystiker,
en tviflare, som tröttnat på sina tvifvel och
söker en fast punkt i lifvet utan att hitta
den. B. H. B.
Karl-Erik Forsslund: Storgårdsblomster.
Stockholm, Wahlström & Widstrand.
Det är med tungt sinne och tungt
hufvud inan lägger från sig denna dityramb
bland dagböcker. Man sitter och ser på
omslaget, där majstången reser sig med
hjärtat i toppen och den röda
glädjevimpeln dansande för sommarvindarna, och
man drar en suck af blygsel öfver alla dem,
som ännu envisas att tala illa om lifvet.
Den lyckans dombasun, som ropar från
Storgården,, borde kunna väcka döfva. Midt
i vår otacksamma tid finns det åtminstone
en tacksam människa, som betraktar
skapelsen som Gud fader på sjunde dagen och
finner allting ganska godt. Med skapelsen
förstår hr Forsslund också mycket riktigt
endast vår Herres verk; det lilla
människorna åsts.dkommit är för det mesta endast
dåliga utväxter, som man gör väl i att
operera bort ju förr dess hellre.
En sådan utväxt och en af de
bedröf-ligaste är det moderna storstadssamhället.
Som salig Jean Jacques ger författaren det
skulden till alla möjliga olyckor.
»Storstaden har slungat sin rök och sin
gat-smuts in i människornas ögon, så att de
se allting i grått och mörkt.» — — »Den
har täppt till människornas hörselgångar,
spräckt deras trumhinnor, tjutit sin
ohyggliga, druckna katzenjammer i deras öron,
så att de blifvit döfva för ali verklig säng
och välklang.»–»Den har gjort deras
smak sjuk, gjort deras känsel retlig,
eländig, utlefvad.» —-— Det första botemedlet
blir alltså att bryta sig ut ur »städernas
stenrösen», och för att nu gifva sina läsare
en liten profkarta på alla paradisfröjder,
sopi växa utom tullarna, målar hr
Forsslund af sitt Storgårdslif i bok på bok i
ett oupphörligt lyckans crescendo, som
emellanåt är nästan oroväckande. Hans röst
är redan så högt uppe i registret, att man
bara sitter och darrar för — tuppen.
Den bok, om hvilken här är tal, har
till undertitel »en ung faders dagbok».
Det är herren och frun till Storgården,
som en nyårsnatt sitta uppe vid en flaska
Rhenvin och bläddra genom några
anteckningshäften, där den lycklige fadern kastat
ner familjelifvets små stämningar och
minnen under det gångna året. Här finns
litet af hvarje: ströftåg i skogarna,
jaktfärder och fiskturer, kalas och
möbelomflyttningar, idyller och spökhistorier och
först och sist föräldråstolthetens journal
öfver arfvingarnas alla gryende talanger,
och drömmar om framtiden. De unga
naturmänniskornas uppfostran skall bli den
enda rätta. Pojken skall slippa skolan i
det längsta; han skall ströfva omkring med
fadern i markerna, och de skola ha hvar
sin skissbok i fickan. Velociped är
förbjuden, och likaledes kamera. Flickan skall
växa upp till moderns stöd, till kvinna och
husmor. Och i ett ljust perspektiv ser
författaren sig och sin ungdomsälskade som
»ett hvitt och vördnadsvärdt gammalt par»,
bägge minst åttio år gamla, med
barnbarnen på knäna . . .
Helt säkert är läsaren den första att
glädjas åt denna lycka och önska den
lika långt lif som författaren önskar själf.
Men om kritiken börjar bli en smula
orolig, så är det af fruktan att svenska
språkets superlativ icke skola räcka till för
denna non-plus-ultra-sällhet. Jag vet icke,
hur pass mycket konstnärsskapet numera
betyder för hr Forsslund; annars skulle jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
