Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Anders Fryxell. Af L. M. Bååth. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
226
l. m. bååth.
ett verk på ej mindre än 46 delar. Detta
arbete är f. n. under utgifning i en ny men
belt och hållet oförändrad upplaga.
Uppmanad att här skrifva om Anders Fryxell,
måste jag bekänna, att denna intressanta
uppgift är svår att på ett fullgodt sätt
genomföra. Det är många synpunkter
Fryxells originalitet uppväcker, som
fresta mig och som kifvas om plats inom
denna tidskrifts begränsade utrymme.
Om jag lämnar ur räkningen Fryxell
såsom en praktisk och med pedagogiska
framtidsidéer rikt utrustad lärare, såsom
han var det i sin ungdom, har jag
visserligen blott att göra med
häfdatecknaren. Men hur skulle ett objektivt
kompendium af en lång rad af 46 delar taga
sig ut, om jag skulle redogöra för alla
dessa delars omväxlande och i själfva
verket föga sammanhängande innehåll?
Jag antager, att man då mycket hällre
borde läsa Fryxells historia själf, hur
tidsödande detta än vore.
Jag har alltid hyst den lifliga
öfvertygelsen, att Fryxell var ett snille, och
denna uppsats skulle blifvit kortare, om
det icke vore sä, att han var ett
omstridt snille och jag sålunda måste
karaktärisera detta snille efter min
uppfattning. Till och med denna plikt skulle
utan större skada kunna försummas, om
jag kunde granska Fryxells historia
sådan den är i och för sig. Men detta
är omöjligt. När jag läser hans böcker,
är det som om han själf med ett starkt
temperament talade från hvarje rad. Först
är Fryxell folkskalden, hvilkens poetiska
fantasi målar starkt och omedelbart bilder
ur Sveriges historia; sedan är han en
sträng reformator, som söker rätta en
skef historisk uppfattning hos oss,
förklarar att flera af våra historiska ideal
icke äro värda vår beundran och i sin
historiska rättskipning — för att
begagna ett bevingadt ord — »lägger tio
Guds bud som linjal pä svenska historien».
Fryxells Berättelser äro därför så starkt
förbundna med hans egen själ, att jag
mäste till den historiska
granskningsmetoden lägga psykologiska synpunkter.
Härigenom försvåras ju en rättvis
behandling af detta ämne, enär Fryxell
icke längre tillhör de lefvandes antal.
Ty Fryxell påtvingar ännu en synpunkt.
Under sitt långa lif stod han i stark
opposition mot de historiska traditioner,
som såväl allmänheten som de facklärda
hyllade, och detta hade till följd, att
han icke lyckades i den allmänna
meningen förvärfva sig en obestridd auktoritet,
trots det att han var föremål för sin
samtids vördnad och stora yttre utmärkelser
föllo på hans lott. Fryxell möttes äfven
af stridens bitterhet och likgiltighetens
köld, och då detta smärtade honom,
tröstade han sig med hoppet om att
vinna en bättre förståelse af
eftervärlden.
Om vi skola koncentrera
uppmärksamheten på det karaktäristiska i Fryxells
Berättelser, så att vi ej förlora oss i
detaljer, hafva vi att taga vara på några
psykologiska grundintryck, som ett i och
för sig tidsödande studium af Fryxells
omfångsrika verk alltid i främsta rummet
ingifver.
I ett posthumt arbete, Min historias
historia, säger Fryxell: »En tid skall
nämligen komma, och som jag hoppas
snart nog, då hela Sveriges allmoge kan
obehindradt läsa hvilken svensk bok som
hälst. Bland de första föremålen för
dess vetgirighet framstår då kunskapen
om Sveriges och svenska folkets öden.»
Detta står i ett sammanhang, hvari
Fryxell förklarar, att eftervärlden skall
döma om hans lifsverk. Jag kan icke
frän mina synpunkter undgå att tänka
härpå, när i dessa dagar Fryxells
historia åter bjudes oss. Skall den nya
läsekretsen förhålla sig annorlunda än
den gamla? Skall Fryxells popularitet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
