Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Fiametta. Af Torsten Fogelqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fia aetta.
AF TORSTEN FOCELQVIST.
Du tömmer tanklös känslornas förråd
på kyparsjälar, som slå klack och buga,
på krämarpack, som för en enda nåd
kan tvinga läpparna att le och ljuga.
Du räknar icke dina håfvors mängd,
blott allfarvägen ligger blombesprängd
och häcken bildas af betjänters frackar.
Är nåden bommad, främmande din blick
för dem, som lärt sig älska annat skick
än krökta knän och sirligt böjda nackar?
Har aldrig än, när trottoar och torg
af älskogskranka kavaljerer vimla,
du mött en drömmares förtegna sorg,
för stark att skrika och för stolt att himla?
Har aldrig än en ensamhetens natt,
när skrämselsjuk du ur din slummer spratt,
dig gifvit törst till något mer än detta —
en smekning, brännande och vild och varm,
en hviskad strof ur öfversvämmad barm,
du bleka, drottninglika Fiametta?
Blir örat aldrig trött vid dansers klink
och ords och löftens meningslösa svada,
ej ögat trött vid anleten af smink
och doftstark tvål och skinande pomada?
Har aldrig än i valsens vilda takt,
när mjuk din hand på älskarns arm du lagt,
du känt föraktet skölja i din panna
mot hela denna småstadsväxta släkt,
hvars hela längtan blifver närd och väckt
af vinets bubbel i en sirad kanna?
Din köld är varm och ali din värme sval.
Jag söker botten af ditt väsens gåta.
Den ena stunden skakar hatets kval,
den andra vill jag vemodsstilla gråta,
och pendelurets oberörda slag
från soltom vägg mig för för hvarje
dag-allt längre bort i sjuka drömmars dvala,
och under tiden dör din ungdom hän
som blommens fall från vårligt hvita trän
och tonens bortklang i en yster skala.
Kom, Fiametta, än är lifvet helt,
och du är ung, och du kan sorglös gifva,
och än är afskedsstrofen icke spelt
och icke fallen ålderns frusna drifva!
Hell lifvets gudar! Hell din hvita hy
och dans och vin och sol och haf och sky
och allt, som gaf min kärlek blod och lunga!
Min själ är full, det tryter rytm och ord,
men ur mitt hjärtas vemodsnärda jord
jag hör ali vårens blomförhoppning sjunga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
