Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Den ökenvises sång. Af Henning von Melsted
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
henning von melsted.
Solen sjönk bakom sanden,
skuggornas blod förrann,
öknen blef blå likt ett haf, som flöt
med två tempelvrak vid randen.
När den första stjärnan brann
och Saharas natt inbröt,
henne som jag älskade
i min famn jag slöt.
Men fastän het var vår andedräkt
såsom öknens, vind
och af trånad, som natten väckt,
glödde vår kind,
stor blef icke smärtan,
kvalet icke vardt att lida,
grämelsen i våra hjärtan
endast doft jag hörde kvida!
»Hvi har du följt min väg’
till öknens klyftor, säg,
då det var till oasens lunder
din längtan drog dig ur stadens kvalm?
Se, du har vunnit, knappt skyddad under
den skrofliga klippan, en bädd af halm.
När solen glöder och brunnen sinar,
skall du förbanna ditt eländes lif
och ropa till himlen, då hunger pinar,
i ångest ditt: Lindring, lindring gif!
Då först förnimmer din kropp det kval,
som multnar min själ!
Men aldrig skall i mänskoödets
förfärande och dunkla tal
du finna ditt ve och väl!
Min lycka var blek som nöden,
min glädje städs kämpat med döden!
Som lifvets förskräcklighets makt
min vagga om natten rörde,
så ock tviflets fängelsevakt
min mandoms alla drömmar störde.
Men nu är öknen om mig,
tystnaden sig breder.
Ingen känsla som mig
smärtar eller gläder!
Intet, intet utom öknen!
När du ej förstod min sorg,
då ett föremål den ägde,
huru skall du väl förstå den
nu, när den intet har!
Aldrig skall du nå mig
i det kval, som mot intet trår!
Öfver vidderna, som oss skilja,
inga vingar bära dig!
Må vi draga, hvart vi vilja,
blott du ej är nära mig!
Ensamheten kräfver jag, och öknen
vill mitt lif jag viga!
Jag vill ropa genom töcknen
till den Gud, som blott kan tiga!
Först när detta gudsvidunder,
som man i min barndom
mig i blodet drupit,
likt ett djur inunder
sina hällar krupit
till att i mörker dö,
skall jag vara mäktig
att gå tillbaka in i världen,
af den starka ökenvisdom dräktig,
som skall trygga mig på färden.
Kanske att då, om jag möter dig,
jag ej tillbakastöter dig,
men med ett leende,
som blott les af en »seende»,
sluter dig i famn,
mumlande ljufva namn,
— tro mig ej då!
Ack, jag vet det, du skall tro mig!
Blott våra kyssar äro heta
och vårt famntag kväfvande,
tror du dig veta,
kvinna,
att vår kärlek är lefvande!
När från öknen jag återvänder,
sky mina händer!
Tänk ej, därför att ögonen tändas
och min panna bränner,
att mitt hjärta kärlek känner!
Då jag från öknen återvänder,
blott af de sjukas och eländas
böner min ömhet kan vinnas,
ej af en smekande kvinnas.
Af mitt famntag
skall du blott skändas.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
