Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Den ökenvises sång. Af Henning von Melsted
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den ök envises sång.
255
girigt spanande efter något att stilla
hungern med.
Det var sedan vi sett detta och än
mer som jag förnam det lidande jag
kallat vår djupaste vanmakt! Och när
min älskade sakta lade sin hand på min
arm och smög sig intill mig och
blickade upp i mitt ansikte, var det nog för att
jag åter — för tusende gången — skulle
tro, att samma kval, som bodde i mitt
hjärta, funnit vägen äfven till hennes.
Böjd mot hennes öra sade jag sakta:
»Bort ur staden låt oss ila,
bort till öknen, till dess stora hvila,
ty vi vilja ej glömma,
vi vilja minnas lifvet i ondt som godt,
vilja njuta och lida i
bäfvan vår mänsklighets lott!»
Dagen nalkades sitt slut under ett
mångtusenstämmigt skri afskärande skratt
och vilda eder.
Så begynte vår vandring mot öknen.
Men vid att vi skredo fram öfver
sandslätten, sida vid sida, ut mot horisonten,
kom ett drömlikt tillstånd öfver mig, och
liksom då jag såsom barn klättrade i de
höga bergen och lyddes till tystnaden
däruppe och hörde mitt hjärta sjunga
och såg himlen blå och svindlande djup,
så tycktes mig nu, att världen blifvit en
annan — och för tiotusende gången
trodde jag, att den kvinna jag ägnat min
kärlek förstod det kval, som tärde min själ.
Dock teg jag, ty jag väntade att
öknen skulle tala, och snart hörde jag
ett svagt prassel, ett klirrande, sorlande,
bullrande från alla håll omkring mig,
och genom min själs portar, som stodo
sprängda, störtade mina minnen ut och
uppfyllde hela den vida slätten med
figurer, groteska, ofantliga. Så var med ens
den sällsamma synen försvunnen, men
jag hade stannat i steget, och jag
b!yg-des, ty i sanning öknen är en god spegel!
Och jag blygdes för alla gånger,
då jag med hyllningssånger
ljugit lifvet skönt,
och mot smärtorna jag rönt
och alltjämt förnam
dag och natt,
lindring sökt att vinna
uti festers glam
och en kvinnas skratt!
Rundt om oss bredde sig öknen,
solen hade gått ner, kvarlämnande öfver
sanden, där ingen växt funnit näring,
röda skiftningar. Hastigt ur öster
uppsteg dunklet och ett kylande luftdrag.
Så förde jag min ledsagerska upp
bland klipporna, hvilka ännu voro heta
af solen och där luften ännu var varm,
och för första gången talade jag till henne
och ljög icke, utan visade mig sådan
jag var.
»Här kan intet grepp om strupen
tvinga ett ärligt ord till tystnad!
Öfver öde djupen
tränger ej eko af mänskolystnad.
Här är stillhetens rike,
där det goda och onda enas.
Här, kvinna, blir du till min like,
när du med min smärta förenas!
Ingen purpur här må hölja
nöden, som lifvet lider,
ej vår kärlek dölja
såret, som i själen svider!
Intet ord må ljuga om lycka,
intet lifvet en gåfva kalla!
Men från pannan vi kransarna rycka
och låta slöjorna falla!
Så skall festen firas!
Intet smyckes bedrägliga glans,
ingen döfvande vallmokrans,
ingen drufvas bestickande saft
må försvaga vår ärlighetskraft!
Öken, du heta, förbrännande,
öken, du jordens hjärta,
emot dig vi pressa oss, kännande
lifvets smärta!
Till dig hviska vi tyst
om vår stora nöd,
och när vi sanden kysst,
som till kyss du oss bjöd,
bindas vi samman i brottning,
konung och drottning,
vigda åt mörker och död!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
