Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - En gammalflorentinsk bildkrönika och en teckning i Nationalmuseum. Af John Kruse. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
280
john kruse.
<r; Y4; " ’ 1
STUDIE AF NAKEN MAN. TECKNING AF MASO
FINIGUERRA. I Uffizierna.
praktfullaste dräkter, hvilket framställes
gående arm i arm i rask fart midt i ett
konstfullt uppbyggdt och ciseleradt rundtempel
med smärta kolonner och en fris af
guir-landbärande putti, för öfrigt det i
ornamentalt och dekorativt afseende kanske
vackraste bladet i hela samlingen; det enda,
som härutinnan synes mig kunna täfla med
detsamma, är Herkules’ död, där de;
flammande lågorna, som omgifva den stående
atletfiguren, äro gifna med på en gång så
mycket lif och så fin dekorativ känsla, att
det hela gör en briljant effekt.
Nej, konstnärens styrka ligger just i det
dekorativa samt i en ganska tung och
prosaisk men handfast och trovärdig realism,
som ger bilderna ett högt kulturhistoriskt
värde och låter oss få åtskilliga intressanta
inblickar i det gamla Florens’ lif i
hvardagslag och högtid. Tecknar han en stad,
vare sig den heter Jericho eller Babylon,
alltid känner man igen hans kära Florens
i dessa kupoler och torn, dessa vackra
väderflöjlar med lejon eller flygande figurer
tecknande sig mot luften, dessa murar med
sina vallgrafvar och vindbryggor. På samma
sätt med människorna. I deras dräkter
först och främst. Dido bär på sitt hufvud
den bekanta varianten af den enspetsiga
burgundiska henninen, de två höga hornen,
från hvilka en kort slöja hänger ned,
och hjältarna, de må heta Aeneas eller
Jason (Gianson som vår konstnär kallar
honom) och vara utstyrda med än så
fantastiska hjälmar och rustningar, alltid
skiner den samtida verkligheten igenom på
ett uppfriskande sätt.
Men i dessa högallvarliga och pompösa
historiska och mytologiska skildringar kan
ett och annat drag ur själfva det intima
lifvet i dåtidens Florens på ett kostligt
naivt sätt smuggla in sig. Så i den scen,
som framställer Apollo. Den grekiske
guden, skönhetens och hälsans gud, hade —
så kuriöst kan det gå här i världen — för
medeltidens populära uppfattning blifvit
trollkarlen-läkaren eller, 0111 man så vill,
en »klok gubbe», som helår sjukdomar med
magiska konsters hjälp. Så se vi honom
också här framställd. Inom en på golfvet
uppritad trollcirkel och omgifven af små
tjänstvilliga djäfvulsfigurer, af hvilka en
kommer knogande med två väldiga
folianter, står Apollo Medicus — en ståtlig
gestalt med romersk profil och präktigt
mantelklädd — och höjer i ena handen en
bok, i den andra uringlaset, hvars innehåll
han synar mot dagsljuset — den
traditio-nela läkargesten alltså, sådan man ser den
så ofta ännu hos 1600-talets holländare,
t. ex. Gerard Dou och andra. Men i
scenens bakgrund breder sig ännu mer
floren-tinarnas dagliga lif i sin enkla verklighet,
denna gång utan alis några djäfvulskonster.
Där hvilar den sjuke — en ung man —
sofvande i sin säng under ett stort täcke,
som går upp öfver den stora sängens
fotända, och invid denna senare står hans
vårdarinna, hållande fat och kanna med
någon förfriskning framför sig; ljuset faller
in från ett litet fyrkantigt gallerförsedt fön-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
