Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Malwida von Meysenbug. En studie i lefnadskonst. Af Ellen Key. Med 2 bilder - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3°4
ellen key.
hon en inre upplefvelse af det slag, som
fordom kallades uppenbarelser. Under
färden genom Alperna vandrade hon
ofta framom den långsamt stigande
postvagnen, och under en sådan vandring
tyckte hon sig i den dystra och väldiga
natur, som omgaf henne, läsa vissheten:
att hon aldrig skulle finna lyckan, men
i stället kraften att lefva och strida för
sina ideal. Och genombäfvad af denna
aning gaf hon, med den eviga snön till
vittne, sitt löfte åt lifvet, löftet att taga
sitt öde på sig och icke vika tillbaka
från sanningssökarens ensamma väg.
Den andliga utveckling, som denna
första skilsmässa från hemmet främjat,
tog sig vid återkomsten uttryck i ett
medvetet kraf på en stor ledande
grundsats, ett allmänt mål för hennes egen som
hvarje annan mänsklig verksamhet. Då
hennes allvarliga konstnärliga utbildning
visade sig omöjlig, på grund af
ögonens svaghet, insåg hon, att denna
ledande grundsats för henne endast kunde
finnas i arbete för mänsklighetens
framsteg. Hon kände, att detta mål ej blott
skulle kunna ersätta henne religionen
och konstutöfningen, hvilka hon måst
lämna, utan äfven henne förblifva religion
och konst.
Sitt mest närliggande
verksamhetsområde fann hon nu i personlig
sjukvård bland de fattiga. Men hennes ifver
därvidlag framkallade inom
sällskapskretsen samma undran, som hennes tidigare
uppgående i den kristliga askesen och
det grundliga konststudiet. Litet af
hvarje är ju världsmänniskans valspråk,
medan en öfverdrift, åt hvad håll det
vara må, röjer det allvar, som den fina
världen icke förlåter!
När Malwida v. Meysenbug nu
återsåg Teodor Althaus och denne slutligen
uttalade sin kärlek, sökte hon först dölja
sin egen. Ty hon fruktade att en
tidig förbindelse — och inom en mot hans
meningar fientlig krets — skulle bli ett
hinder för hans frihet. Hon tvekade så
mycket mer som hon var fyra år äldre
än han. Själsstriderna gjorde henne
emellertid sjuk, och först när hon under
tillfrisknandet återsåg honom, kände hon
att hon begick en orätt mot honom som
sig själf, ifall hon dolde sin känsla. Den
lyckliga tid, som nu följde, under
dagliga sammanträffanden eller brefutbyten,
stördes endast genom den unge mannens
börjande kamp mot den tro, hvars
förkunnare hans familj hoppats att han
skulle blifva. I sin första bok uttalade
han sig mot alla kristendomens
grundläror och bekände sin panteistiska
lifsåskådning. Han fröjdade Malwida med
sin förklaring att allt i boken, för
hvilket hon tackade honom, hade hon själf
ingifvit honom. Och som han började
hon nu att lugnt uppgifva tron på den
personliga odödligheten, ett hopp som
hon fasthållit långt efter att hon lämnat
tron på en personlig gud.
Någon offentlig förlofning ägde icke
rum, men bådas familjer hade gifvit sitt
tysta samtycke, och de unga genomlefde
således ostörda den kärlekens vårtid,
hvilken gör hvarje älskande par — af
hvad lifsåskådning som helst — till
evighetstroende i fråga om kärlekens lycka.
Men för dessa människor, som för de
flesta andra, blef den fullkomliga lyckan
kort. Teodor Althaus hade med
demokratens ovilja uttalat sig mot det lilla
hofvets för undersåtarna betungande
teaterutgifter. Och nu blef Malwidas
familj med ens kallsinnig mot honom.
Malwida, som förut med den djupa
kärlekens skygghet, undvikit hvarje
förevisning af sin känsla, ådrog sig de sinas
missnöje genom att t. ex. på en fest
tala endast med Althaus; att på den
offentliga promenaden endast gå med
honom inför den krets, som nu ej ens
hälsade på honom! Hon led visserligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
