Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Malwida von Meysenbug. En studie i lefnadskonst. Af Ellen Key. Med 2 bilder - II - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ellen key.
re än något föregående: att Teodors
sjukdom trots hans ungdom — han var knappt
trettio år — ansågs obotlig. Under den
brefväxling, som nu åter uppstod, liksom
under deras samvaro vid en liten badort,
och vid hennes sista besök i Götha, där
han vårdades, visste hon, att det var en
döende hon ägnade sina ömma
omsorger. Innan hon for, efter att hos honom
hafva tillbragt den nyårsdag, hon
fruktade skulle bli hans sista, fick hon den
vemodiga trösten att af honom höra: att
hans lifs bästa kärlek, hans ungdoms
ädlaste känsla dock tillhört henne. När
hon såg solen gå upp den vintermorgon,
då hon för alltid skildes från honom,
frågade hon sig själf: hvad som nu
återstod henne i världen? Och åter hörde
hon den stilla stämman i sitt innersta
svara:
Att vara god.
Dessa ord ljödo oaflåtligt som en hymn
inom henne under återfärden till de
dagliga plikter, för hvilka hon måst lämna
honom. Och så helt var nu hennes
kärlek omvandlad till osjälfvisk ömhet, att
hon sökte förmå en annan kvinna, som hon
trodde han älskade, att vårda honom
under den tid han ännu hade att lefva!
Reaktionen fortsatte alltjämt sitt
nedtrampande af frihetens unga brodd.
Fri-tänkareförsamlingarna liksom
arbetarföreningarna upplöstes öfverallt, så äfven i
Hamburg, och man beslöt att stänga
högskolan, innan äfven den drabbades af
samma öde. Kort innan detta skedde, erhöll
Malwida budskapet att Teodor Althaus
var död. I hans -— och högskolans —
graf kände hon sig jorda sin ungdom.
Hon tog nu sin bostad hos sin
väninna i Berlin, där de grekiska tragöderna
gåfvo henne samma hjälp att återvinna
jämvikten, som en gång stjärnorna och
en annan gång hafvet skänkt henne.
Särskildt trösterik blef henne Antigone,
undantagsnaturen, som gör motstånd mot sam-
tidens absoluta lagbud, »den ideala
människan, som nödgas handla olagligt».
Hon kände det lättare att bära sitt eget
och sina meningsfränders öde vid
tanken på att öfverallt och alltid den högre
sedens skapare, ställda inför sin samtids
fördomar, måst blifva nydaningens offer.
Snart skulle hon än mer personligt
erfara detta. En plötslig
husundersökning i hennes bostad, då hon som
misstänkt beröfvades sina papper, lät henne
befara, att hon när som helst kunde
förlora äfven friheten, emedan hon stod
i förbindelse med åtskilliga
revolutionärer; det var mången som för mindre än
så blifvit satt i fängelse. Och hon
beslöt att fly.
Detta blef en lika afgörande stund i
hennes lif som den, då hon funnit att
hennes älskade gifvit sin kärlek till en
annan. Men denna gång var det
hennes egen, ej en annans karaktär som
afgjort hennes öde. Hon tog det också
modigt på sig —- ehuru det var
landsflykten. Och på våren 1852 begaf hon sig i
hemlighet till London för att där fresta
den politiska emigrantens ovissa tillvaro.
Hvem kan ej höra familjens och
vänkretsens klagan öfver detta sorgliga slut
på »Mahvidas galna idéer»? Och är det
icke en humoristisk tanke att i detta,
som i så många andra fall, det oftast är
genom den »förlorade»
familjemedlemmen som samtid eller eftervärld fått veta,
att en sådan familj öfverhufvud —
funnits till?!
III.
I London ägde Malwida v.
Meysen-bug ett par vänner, ehuru den
personliga bekantskapen först nu följde på den
redan genom bref knutna förbindelsen.
Det var den socialistiske diktaren Kinkel,
hvilken som soldat i den badensiska
revolutionshären dömts till döden och —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
