Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Arrendatorn. Af Bo Bergman - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÄRRENDATORN.
317
lanting mellan park och vår Herres
g oputsade natur, och hàr har jag haft
mina bästa stunder, så länge det ännu
fanns en bit sommar kvar.
Jag brukade gå och slänga mig i en
backe med penna och papper. Ligga
raklång i gröngräset och invänta
snill-rikheterna. De kommo med molnen
öfver mitt hufvud och stråkdraget i
skogstopparna, och jag började få misstankar
om att den s. k. naturen blifvit förtalad
på sista tiden, alltsedan Oscar Wilde
påstod, att den sämsta snickare på en
bakgata i London kan göra en bekvämare
hvilstol än hvad alla ängsmattor i världen
erbjuda. Ni herrar asfaltflanörer, som
aldrig se annat än människors verk
omkring er, glömma vår himmelske faders.
Mater natura är dock en god kvinna,
och om man som jag kommit därhän att
i kvinnan mest behöfva sjuksköterskan,
så har man redan åtskilliga
förutsättningar att hålla af den. Som
barmhärtighetssyster är hon stor, det vet jag nu.
Det var vackrast om
sommareftermiddagarna. Hela landskapet stod i
solrök som ett féeri af guld och grönt.
Svalorna sköto förbi med skrik af lycka,
och en trollslända stannade midt för
näsan på mig, hängde i den bländande
luften som ett smycke af smaragd. Så
gjorde hon ett tvärkast och var borta,
och jag sjönk tillbaka i mossan och
släppte papperet. Under de halfslutna
ögonlocken kände jag ännu, hur ljuset
droppade in. Jag var yr i hufvudet,
drucken af solsken, och en lycklig
trötthet flöt som en ljum, uppmjukande ström
genom lemmarna.
Jag kunde vakna vid ett hallå, som
körde fåglarna ur träden. Det var Hill,
arrendatorn.
— Upp med dig, lathund . . .
— Jag har arbetat.
— Du? Klottrat något på ett
papper, och det är arbete för en karl? Gräf
i jorden, hugg ved, lägg ut en ref på
femhundra krok. Du är en parasit, min
gosse. Du lefver inte lifvet. Det är vi
som laga till det åt er, och till tack gör
ni vrångbilder af oss.
Han stod bredbent och barhufvad
och gned svettremmen i sin hatt.
— Ni ljuger så förbannadt, kom det
djupt i basen. Han fnös af skrattlust
och kisade med ögonen. Som jag nu
såg honom med solen bakom ryggen,
måste jag bli glad. Han var öfver
fyrtiofem år, och hans ansikte kunde bära
spår af detta och mera än detta
emellanåt. Men nu var det i skugga, och
min blick stannade vid gestalten. Det var
Herkules själf med en ekpåk till klubba.
Han skröt nog också litet med sin
styrka. Vi brukade slå käglor på
gårdsplanen om kvällarna, och han kaflade
gärna upp skjortärmarna för att de små
sommarnöjesdamerna skulle få rodna
öfver hans muskler. Hans fru rodnade
också, precis som en flicka. Det är en
liten blek människa med förskrämda
fågelpip; hon har redan gråa stänk i
håret, trots att hon är hela femton år
yngre än sin man. Han har icke ett
grått strå.
— Slå inte ner träna, Agne, brukade
hon säga.
— Tyst, annars kastar jag dig i
sjön . . .
I ett par stormsteg var han uppför
trappan och fick sin hustru på armen.
Han rusade i väg ett stycke, medan de
små sommarnöjesdamerna tjöto af
förskräckelse och beundran, och så satte
han ner henne i gräset försiktigt som en
ömtålig leksak. Hon nöp honom
förälskadt i örat; det är lyckliga människor,
tänkte jag. Jag sitter nu icke och
relaterar det här för att få en gammal
fribytare som du omvänd till tron på den
sanna kärleken. Du är för spirituel för
att bli kär. Älskarne i dina treaktare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
