Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Arrendatorn. Af Bo Bergman - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
318
bo bergman.
äro heller inga riktiga älskare, och
deras confettikastning med ord och kyssar
kan bara fånga de damer, som du
diktade till moitieer åt dem. Hill skulle
förakta hela bunten. Men som sagdt,
jag berättar inte för att värfva dig till
din barndomstro. Så ser det emellertid
ut hos de sälla, som aldrig blifvit
utdrifna ur paradiset. — —
Det var sommardagarna detta, och
nu ha vi oktober. Vi lefva inomhus,
och ensamheten har fört oss närmare
hvarandra. Märkvärdigt nog tror jag
att Hill kände tomheten efter
inackorderingarna skarpare än jag. Vi hade en
liten afskedsillumination för dem, och
när den sista kulörta lyktan slocknade,
blef han alldeles tyst. Jag kan icke
gärna dikta ihop någon olycklig kärlek
till den långa, taniga damen, som gick
med herdestaf och vaktade sitt eget
fåransikte. Det hela var väl en tillfällig
misstämning, men det är så olikt
honom allt sådant impulsivt.
En kväll strax efteråt gingo vi ner
till bryggan för att hämta ett angeläget
bref. Det: var sista ångbåtsturen utåt
för året, och det fanns inga passagerare
ombord. Kaptenen satt i sin hytt och
drack toddy. När båten lade till, kom
han ut pä kommandobryggan, och i
skenet från den öppna dörren sågo vi,
att han var full.
— Följ med, Hill. Konjaken räcker.
Hill skrattade, men när vi trefvade
oss hem i blåsten och mörkret, gick han
sluten och fåordig. När jag kom upp
till kvällsvarden — mitt rum ligger på
nedre botten — var han sig emellertid
lik igen och satt bred och godmodig
vid bordet som jätten Gluff-Gluff. Den
lilla frun flaxade omkring oss med
ängsligt lyckliga pip; hon är alltid orolig
att något skall fattas och misstror alla
tjänare. Deras äktenskap är barnlöst,
och så har hon själf blifvit barnet som
han retas med och afgudar. Han har
de besynnerligaste smeknamn. Han kallar
henne ulltapp cch råttunge och hartass,
och han har upptåg som en skolpojke
för att fa henne att dra på munnen.
— Gud, så det stormar . . .
Det small till i fönstren, och hon
kröp upp i soffhörnet och drog själen
öfver axlarna.
— Tänk på de stackars människorna
som äro på sjön.
— Ja, sade Hill, det är godt att ha
fast mark under fötterna.
Han kysste henne, och vi togo
godnatt. Jag följde Hill in på hans
arbetsrum som jag brukar, och vi slogo oss
ner vid brädspelsbordet. Det är en
komisk kabyss och kan förtjäna några
rader. Jag refererar bland inventarierna
en gammal tagelsoffa med Dolly och
Bella, stöfvartikarna, i ena hörnet och
en halfäten renhudsfäll i det andra,
vidare en gungstol, som Hill suttit sönder
och därför öfverlåter åt mig vid våra
kvällsfejder, några uppstoppade sjöfåglar
ofvanpå bokskåpet och i en ring, som
hänger ner midt i taket, en uppstoppad
ekorre. På väggarna en piphylla,
urklipp ur illustrerade tidningar och ett
kolossalt plakat öfver tagelsoffan med
»Människa, förarga dig icke» i
jättebok-stäfver. Jag har icke närmare granskat
bokskatterna, men jag har sett att det
finns ryska författare bland det
nödvändiga agrarbiblioteket. »Raskolnikow» är
den bästa ■ bok Hill vet.
— Förresten tycker jag lika bra om
»Grefven af Monte-Christo», brukar han
tillägga. Och då jag småler: Antingen
lifvet, så att man kan ta på det, eller
också sagan, äfventyret. — Jag har så
mycket af barn hos mig.
Som den kvällen, jag nu berättat om,
gå de alla. Det regnar hvarannan dag,
och det blåser jämt. Och så sitta vi
och suga på våra pipor och skramla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
