Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Ur bokmarknaden - Af Karl Wåhlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
332
k. w-n.
några förnuftiga och djupt liggande orsaker
till att konsten i våra dagar icke omfattar
och genomtränger samhället i dess helhet
så som den gjort under förflutna
kulturskeden, så tror jag att Ruskin kan lära
oss att förstå dem; och om det finnes
någon väg, på hvilken konsten kan tränga
fram till alla dem som hafva behof af
henne, de må nu känna det eller icke, så
tror jag att Ruskin kan hjälpa oss att finna
den.
Det är därför ingalunda min mening,
att vi i alla afseenden skola underskrifva
de slutsatser, till hvilka han kommit. De
som förstå genierna bäst akta sig i
allmänhet för att taga dem på orden. Det
finns hos Ruskin tillräckligt mycket af
ensidighet i tankegång och orättvisa i
omdömen för att göra en kritisk sofring af
hans idéer nödvändig; och de skilja sig
tillräckligt: mycket från hvad som i vår tid
uppbäres af de starkaste realintressen för
att någon öfvervägande anslutning till dem
skulle vara att vänta. Men utan denna
ensidighet och dessa orättvisor skulle han
icke vara den stormvind som han är, och
man skulle icke på samma sätt känna lyckan
af att andas hans tankevärlds rena, från allt
småaktighetens stoft och smitta fria
höglandsluft. Ruskin gifver både lärdom och
vägledning åt hvarje tänkande och
samvetsgrann människa framför allt däri, att
han ser lifsproblemet som helhet. Att han
riktar sin uppmärksamhet så starkt på hvad
han åstundar, att han ej ser några hinder
för dess förverkligande, kunna vi lugnt
räkna honom till förtjänst. Det är så godt
om människor af den typ, som Ibsen
tecknat i Peder Mortensgaard. Denne var som
bekant den mäktigaste man i världen, ty han
kunde allt hvad han ville — emedan han
aldrig ville annat än hvad han kunde.
Ruskin vill så oändligt mycket mera än
han kan, och det är icke minst detta som
kommer oss att se upp till honom.
»Utopi», säger han, »är ett af djäfvulens
älsklingsuttryck. — Skrapa med ens ut det ordet ur
din ordbok:. Det behöfves icke. Det är mycket
utopiskt att hoppas kunna helt och hållet göra slut
på dryckenskap och elände, men utopi är icke vår
sak — utan oss tillkommer arbetet. Det är
utopiskt att hoppas kunna bibringa hvarje barn i
landet kunskapen om Gud från dess ungdom, men
utopi är icke vår sak — men väl arbetet.»
Och på ett annat ställe utbrister han : »Omöjligt!
-svarar man mig. Må så vara, jag har icke att göra
med omöjligheten utan med den obetingade
nödvändigheten.»
Den gripande kraften i Ruskins ord
beror ytterst på hvad han är som karaktär
och människa. »Ingen ädel eller äkta
stil», säger han själf, »har någonsin
grundat sig på annat än ett uppriktigt hjärta».
Ruskin vill på alla områden hos oss
inprägla känslan af lifvets helighet, dess
ansvar och förpliktelser.
»Endast den går framåt i lifvet, hvars hjärta blir
vekare, blod varmare, hjärna spänstigare, hvars
ande ingår i lefvande frid.»
Från denna synpunkt, konsekvent
fasthållen, blir mycket betydelselöst, som i
det dagliga lifvet omkring oss spelar en
stor rol, och mycket skadligt, som anses
höra till mänsklig ordning i våra dagar.
Å andra sidan framstår möjligheten af en
starkare och sundare lycka än den, som
den allmänna äflan gäller.
»Alla verkliga och sunda fröjder, som stå
människan till buds, ha stått henne till buds ända
sedan hon skapades af jorden, på samma sätt som
de ännu göra det, och hon kan förnämligast njuta
dem i frid. Att skåda säden växa och blomman
knoppas, att draga djupa andetag öfver plogbillen
eller spaden, att läsa, tänka, älska, hoppas, bedja
— dessa ting göra människor lyckliga, de förmå
alltid göra detta, de skola aldrig förmå göra mer.
Lycka eller motgång i världen beror på att vi
känna och lära dessa få ting, men alis icke på järn
eller grus eller elektricitet eller ånga.»
Här framskymtar det, med hvilka ögon
Ruskin betraktade den materiela
utvecklingens resultat i det nittonde århundradet.
På frågan om de ländt mänskligheten till
gagn och gjort henne lyckligare svarade
Ruskin med tungt hjärta, bestämdt och af
djup öfvertygelse: Nej! Jag låter honom
själf tala härom:
»Ingen förändring af plats eller hundra mils
hastighet i timman eller någon väfnad efter tusen
famnar i minuten skall göra oss starkare, lyckligare
eller visare. Det har alltid funnits mer i världen
än människor kunnat se, om de också gått aldrig
så långsamt; de skola icke se bättre, därför att de
gå hastigt. Till slut, oc.i det rätt snart ändå, skola
de finna, att deras stora uppfinningar för att eröfra
— efter hvad jag föreställer mig — rum och tid
i själfva verket icke eröfra något; ty rum och tid
kunna till sitt väsen icke eröfras och behöfva för
öfrigt icke på något sätt eröfras; de vilja bli
använda. En dåre vill alltid förkorta rum och tid;
en vis man vill förlänga båda. En dåre vill döda
rummet och döda tiden; en vis vill först vinna
dem, sedan gifva lif åt dem. Din järnväg är, då
du kommer därhän att du förstår det, endast en
utväg att göra världen mindre; och hvad det an-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
