Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Ur bokmarknaden - Af Karl Wåhlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ur bokmarknaden.
333
går, att man skall kunna tala från ort till ort, så
är detta i sanning nog godt och förträffligt; men
antag att du egentligen icke har något att säga!
Vi skola åtminstone nödgas erkänna, hvad vi för
längesedan bort veta, att de verkligen dyrbara
tingen äro tanke och syn, icke steg.»
Det invändes att järnvägarna och telegraferna
kunna användas till att sprida kunskaper bland
vilda folk. »Ja», säger Ruskin, »om du har några
kunskaper att gifva dem. Men om du icke känner
annat än järnvägar och icke kan meddela dem
annat än ånga och krut — hvad då?» Att de
kunna tjäna till religionens utbredande. »Jag tror»,
invänder han, »att om vi verkligen velat meddela
religion, skulle vi ha gjort detta på mindre tid än
1800 år, utan ånga. Det mesta af goda, religiösa
meddelanden, som jag kan erinra mig, har skett
till fots; och det kan svårligen ske hastigare än till
fots». Den 6 april 1871 fullbordades
telegrafledningen mellan England och Indien, och de första
telegrammen växlades mellan Bombay och London.
»Hvad innehöll budskapet och dess svar?» —
frågar den obeveklige Ruskin. »Har Indien fått
det bättre genom de ord I sanden det, hafven I
själfva blifvit bättre af det svar I erhöllen?»
Den viktigaste anledningen till Ruskins
ovilja mot uppfinningarna och
industrialismen var det tillstånd, i hvilket de
försatt flertalet af den arbetande klassen.
Härom yttrar han:
’Antagligen härstamma dessa fattiga från en helt
och hållet annan ras än vi och stå icke till att
rädda — hvilket jag ofta hört antydas men aldrig
hört öppet uttalas — eller också kunna vi genom
samma sorgfällighet, som man använder på oss,
göra äfven dem lika afhållsamma. och måttliga,
förnuftiga och företänksamma, som vi själfva äro — i
sanning förebilder svåra att uppnå. »Men», svarar
man mig, »man kan icke gifva dem någon
uppfostran.» Och hvarför icke? Just om den punkten
rör sig hela frågan. Barmhärtiga människor tro,
att människornas värsta fel är att de vägra folket
bröd, och folket ropar till Herren Sebaoths öron
efter sitt bröd, som man orättvist undanhåller det.
Ack, det grymmaste är icke att brödet undanhålles,
och icke heller är anspråket på att erhålla bröd
det rättmätigaste. Lifvet är mer än bröd. De rika
undanhålla de fattiga icke allenast deras föda utan
äfven vishet, dygd, räddning. I hjordar utan
herdar, icke allenast betet stänger man för er, utan
äfven tillvaron. Bröd! Er rätt till detta torde
måhända kunna försvaras, men först måste anspråken
på andra rättigheter framställas. Kräfven, om I
viljen, er brödkant från de rikas bord, men
kräfven den såsom barn, icke såsom hundar, kräfven
er rättighet till lifsuppehälle, men kräfven med
ännu högre röst er rätt att vara heliga, fullkomliga
och rena.»
Det är ett långt perspektiv af
mänsklig utveckling, luttring och förädling som
ligger framför oss, innan vi uppnått den
grund, på hvilken en konst skall kunna
uppblomstra, som blir en lefvande faktor i
lifvet.
»Det har visserligen funnits konst i de länder,,
i hvilka människorna lefde i smuts för att dyrka
Gud, men aldrig har konst funnits i länder, i
hvilka människor lefvat för att tjäna djäfvulen.
Visserligen har konst funnits, där folket alis icke
var skönt, där dess läppar till och med voro tjocka
och dess händer svärtade af solens sken, men aldrig
har konst funnits i länder, där folket varit blekt
af blodigt arbete och där det vissnat i dödens
skugga, där ungdomens läppar, i stället för att vara
rosiga, varit tärda af hunger eller anfrätta af gift.»
När människorna börjat hungra och
törsta efter rättfärdighet, som nu efter
ägodelar, när de lärt sig till fullo förstå
konsten att vara glada och lefva ett ödmjukt
lif, utan sträfvan efter framtida upphöjelse
och utan oro för kommande dagar, när
kärlek till hem och härd och till naturen
uppfyllt allas hjärtan, då skola också
människor framstå i stånd att »skapa såsom
Gud vill». Konstens värde skall ligga
däri, att »ett stort hjärta förkunnar, att
det finns något bättre än en bild». —
»Ali sann konst är lof.» Och då skall
också den sanna konstkärleken vakna, ty
»vi skola aldrig sannt älska konsten, så
vida vi icke ännu innerligare älska hvad
hon afspeglar».
Jag har med dessa citat velat gifva en
föreställning om de impulser Ruskin gifver
och om arten af hans uttryckssätt. Hvad
som härvid i hög grad måste falla en svensk
läsare i ögonen är parallelismen med
Viktor Rydberg. Båda voro de kämpar i
striden
»för det som borde vara
mot allt det svek, den lögn, den nöd som är».
Båda voro de optimistiska idealister,
spanande mot det mänskliga lifvets högre
etiska utveckling:
»Ur känslor varma och ur tankar rene
skall, som ur marmorn Anadyomene,
det mäjslas ut en bättre mänskostam.»
Redan i »Prometeus och Ahasverus»
skildrar Rydberg fabriksstädernas elände,
den hemska träldomen under maskinernas
herravälde. Men ännu en gång återvänder
han till detta ämne, och »Den nya
Grottesången» är diktad ur Ruskins hjärta —
fast den i skrämmande och ljungande
lidelse, i biblisk storhet lämnar allt hvad
Ruskin skrifvit bakom sig.
Så ropar trälen i Grottekvarnen till
Herren Sebaot:
»Du har lofvat komma till dom.
Du har lofvat komma,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
