Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - De fem klenoderna eller Näfverskäppan. Ett sagospel af Karl-Erik Forsslund. Med 3 teckningar af Acke Andersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
356
karl-erik forsslund.
harar är villebråd för räf och hök
och dvärgar. Ädlare och större må
vårt byte vara. Högdjur, gosse lilla!
fyr.
Nu har jag knogat nog, är trött och hungrig.
Här är en matsal, hvilken godt kan duga
i brist på bättre. A, nu ska det smaka
att få en klunk ur pluntan och en smörgås
med fet och läcker sötmjölksost som tilltugg!
(De lägga sig i gräset och packa upp matsäckarna.)
kvintus.
Trött, stora, karln. Fy katten, töcken vekling!
Jag — jag blir aldrig trött på jakt. Jag tror
jag kunde traska tio år i skogen
och hvarken sofva, äta eller dricka.
Men en klunk vin och en bit mat minsann
ska smaka ganska bra i alla fall.
tremens.
Jag väntar, jag är inte hungrig än.
Äta och äta, aldrig är det annat.
Ni slösar så det är båd synd och skam.
Hur länge räcka dessa smulor, tror ni?
Till middan knappt med sådan tanklös glupskhet.
Sen få vi gå och tigga — sträcka handen
mot gran och tall och bedja dem om kottar
att gnaga på, ty andra rikemän
ej finnas här, och denna skog vi tarfva
nog flera car att komma ur. Jag svälter
så länge ja:g står ut. Ty den som spar —
kvintus
(afbryter med munnen full).
Han illa far, det är en gammal sanning!
andreas.
Klokt är att spara. Dock, vår kropp ju tarfvar
smaklig och kraftig mat och goda drycker
som själen tarfvar intryck — starka toner,
fargsyner, mjuka känselsensationer,
saftiga smakrön, varma sommardolter.
Allt ämneri, hvilka smältas om i hjärnan
till själens uppehälle — liksom magen
omsmälter skinka, sylt och vin till kroppens.
Låtom oss alltså dricka, låt oss äta —
vi må-te det af samma ljufva nödtvång
som tvingar oss att höra, se och känna.
Och tryta dessa smulor — må vi sträcka
vår tiggarhand mot skogens gran och tall,
men denna tiggarhand må hålla bössan —
primus.
Just så ja. Denna hand må hålla bössan,
då skall till svar en frodig fågelstek
i handen falla oss ur mörka kronan.
andreas.
En rik almosa ifrån höjden.
rop (utom scenen).
Hjälp —
finns här en människa så hjälp—hjälp!
kvintus (rusar tipp).
Hör — hörde ni ?
rop.
Ä var barmhärtig — hjälp!
Kom hit — han sliter mig i stycken — hjälp!
kvintus.
»Han sliter mig i stycken» — Husch, här gäller
att raska på — det är bestämt en björn. (Ut till
vänster.)
primus.
Stopp lite — vänta! Är du tokig, pojke!
Du slåss med björnar, arma mygga — håll! (Löser
hundarna, ut till vänster.)
andreas.
Det var en kvinnoröst. Hon är helt säkert
ren söndersliten, tjuter ju ej längre.
Kan vara intiessant att se den besten
— på lämpligt afstånd —, som hon råkat ut för.
(Ut till vänster.)
fyr (ligger still).
En kvinnoröst. Om den haft yngre klang
och om det gällt en skön och ädel jungfru
— ja, till och med en vanlig torparjänta,
såvidt hon bara vore pigg och stilig —,
men denna gnälligt hesa, torra stämma
kom ur ett platt och magert gumbröst,
ett gringap utan tänder, utan läppar.
Att våga lifvet för en benig käring!
tremens (likaså).
En tiggarkäring troligen. Nej tack,
mitt lif jag anser mera vardt än så.
Kvintus och Primus in igen, ledande C va.
Efter dem Andreas.
kvintus.
Jag lofvar att ni snart är rask och kry.
Jag ska förbinda alla era skråmor.
Min själ, dem är jag afundsjuk på, mor!
fyr.
Nej se — jag tror att lille Kvintus fått sig
en käresta — jag rullar mig i stoftet!
tremens.
Han spetsar på en finare belöning,
minst en medalj, till tack för hjältedådet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
