Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - De fem klenoderna eller Näfverskäppan. Ett sagospel af Karl-Erik Forsslund. Med 3 teckningar af Acke Andersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
360
karl-erik forsslund.
och må ni återvända mer beskedliga
och trefliga än härifrån ni drogo! -—
Och alla fyra vägarna de togo,
för mig finns ingen kvar. Men strunt, det kvittar,
jag utan vägar nog till målet hittar. (Går mot
fonden.)
En käpp, en pung, en ring, sånt skräp! Väl att
jag slapp’et.
Nej, här ska plockas bär. I röda rappet
af röda smultron ska du rågad bli,
trollskäppa. Vi ska göra storverk, vi!
Kom, skogsfru, har du tid, så stå oss bi! (Sjunger.)
Bröder,
glöder
hjärtat ej nu som en sol i barmen —
(I ljungen uppe på sluttningen synes plötsligt
en flicka i rödt och hvitt stå böjd och plocka bär).
kvintus.
Nej, men — här tror jag allting är förtrolladt.
Går inte själfva skogsfrun där i ljungen,
så är det jungfrun hon har skickat dit.
Kors så det skiner om den fagra ungen!
Kors så hon lyser, grann och röd och hvit —■
ett moget smultron och en smultronblomma
på samma stängel! Titta ditåt, skäppa —
nu äro du och jag ej länge tomma.
Nu ska vi plocka smultron, näfverskäppa!
(Medan flickan vänder sig om och leende ser
emot honom, springer han uppför sluttningen, svänger
skäppan och sjunger:)
Faller nu dunklets ulf eller ej?
Faller —
faller!
Hej fallerallan lej!
(Ett forhänge faller framför fonden. Scenen
tom en kort stundt därpå Uva in, sätter sig på en
sten och talar för sig själf.)
uva.
Hur rinner tidén ej mecl olik fart!
An går den säfligt sakta, lik eit godståg,
en krämarkaravan, med varor lastad.
An som ett blixttåg fram, fram, fram den rusar
svindlande fort, i oro, ja i vanvett,
och har ej tid att rasta en minut,
att hämta andan och att pusta ut
och njuta af de många rika taflor,
som ligga lockande på vägens sidor
och nu likt blixtar lysa och försvinna. —
Än krälar den vid dof och sömnig klockklang,
en dyster, svart begrafningsprocession,
emot sitt enda mål — en grop i jorden.
Och än mot samma mål den rusig raglar
i skrålande och brokigt Bakkoståg,
och än den jagar blindt i barnslig täflan
att hinna först — till detta samma mål,
till detta diupa, tysta, svarta hål. —
Den rullar stundom ock liksom en flod,
en bred och lugn, en djup och mäktig flod,
som flyter städs i samma jämna takt,
som drifver kvarnar, vattenhjul och hyttor,
bär timmerflottar, pråmar, fiskarekor
med samma stilla glädje som den bär
småpojkars leksaksskepp och lofvad lustbåt,
och hinner spegla sommargröna stränder
och sol och rymder blånande, allt medan
den sina bördor bär, sitt värf uppfyller.
Det är en lust att så se tiden rinna
och lyssna till det starka, höga sorlet
från årens glidande och klara böljor. —
Men sällan, alltför sällan få vi höra
det sorlets sång och skåda denna syn.
Långt oftare den svinner som en rök.
Man går i sömn, man äter, dricker, talar
och sköter punktligt sina hvardagssysslor —
man vaknar upp och finner öfverraskad
att tio långa år ha gått förbi! t — (Till åskådarna.)
Den öfverraskningen har I nu råkat ut för.
Allt medan till mitt tal I vänligt lyssnat,
halft söfda utaf gummans torra pladder
och af den kända gamla visans rytm,
har tiden runnit, månad följt på månad
och år på år. Det är den dag och timme,
då’bröderna, sitt svurna löfte trogna,
här skola återse hvarann och mig.
Jag väntar mig en nöjsam stund. Jag anar
förändringar af godo och af ondo —
ruiner likaväl som nya tempel,
förtorkade såväl som mogna frukter.
(Förhänget framför fonden försvinner. På
sluttningen står en stilfull och hemtreflig rödmålad
gård i en park af ting hvitstammig björkskog. Strax
därpå kommer Elsa in från vänster, med skäppan
i handen fiill af smultron, ser ej Uva).
uva (nickar mot gården).
Se där är en — den har jag sett förut.
En vacker kyrka åt en mildsint gud.
Här kommer ännu en — en smultronblomma,
som blifvit mogen frukt, beredd att plockas.
elsa.
Nej, ingen här. De dröja, mina friare.
Det få de. Bäst om inte alis de komme.
Förutom en, förstås, förutom en!
Men hvarför kommer inte han, hvar är han —
han högsta strängen på min röda fiol,
han själfva kvinten! Jag ska knäppa honom
och gnida honom med min längtans stråke.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
