Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - De fem klenoderna eller Näfverskäppan. Ett sagospel af Karl-Erik Forsslund. Med 3 teckningar af Acke Andersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de fem klenoderna eller näfverskäppan.
359
KVINTUS.
Jag fick allt skäppan — det var stiligt, pojkar.
Nu var ni hyggliga för en gångs skull.
Tack ska ni ha, mor — men hvad heter ni,
hvem är ni ?
UYA.
Hå, jag är en fattig käring.
Jag har en stuga här ett stycke bort,
djupt ini skogen. Resten får ni veta
en ann gång kanske — Men förrn nu vi skiljas,
ännu ett ord jag har. Vid mina gåfvor
ett villkor fäster jag. Ni måste lofva
att träffas här om tio år på dagen,
i denna glänta; den som då förvaltat
sitt pund på bästa sätt och gjort det mesta
af gåfvan som han fått idag —
han skall min egen dotter få till brud,
och han kan räkna på en kunglig hemgift.
Så svärjen hvar och en vid sin klenod!
FYR.
Hvad skall jag med din dotter — jag som har
drottningars kärlek här på detta finger!
TREMENS.
Hvad skall jag med din hemgift — jag har den
väl hundratusenfaldigad i fickan!
UVA.
Om ej I svärjen, mister hvar klenod
sin kraft och får den aldrig åter.
PRIMUS.
Nå,
jag lofvar vid min spira.
ANDREAS.
Vid min bok
jag svär att möta här på utsatt dag.
TREMENS.
Vid denna börs jag heligt svär detsamma.
FYR.
Och jag vid denna ring.
KVINTUS.
Och jag vid skäppan!
UVA.
Jag minns er ed. Mån I den aldrig glömma!
(Försvinner.)
PRIMUS.
Hvem kunde detta tro, när hemifrån
i går vi drogo som föräldralösa,
fattiga junkrar! Lyckans gullklimp ramlar
från höjden stundom som en meteorsten —
det gäller att ta upp den utan tvekan
och tro att den en särskild hälsning är
från rymdens eviga, bevågna makter.
FYR.
Då var det Venus, kvällens heta stjärna,
som kastade sin ring till mig med hälsning!
ANDREAS.
Den vackra bilden haltar ju. Saturnus
har ringar, icke Venus.
KVINTUS.
A, en Venus
har godt om sådant bjäfs. Hon till och med
har ringar ikring ögonen ibland.
FYR.
Tig du, din skäppare, och sätt ditt ljus
under din skäppa, annars kan det slockna.
KVINTUS.
Akta dig själf, att ej din fyrbåk slocknar.
PRIMUS.
Låt valpen gläfsa, Fyr — nu är ej tid
till tanklös träta eller lek med ord.
Nu må vi draga lit i vida världen
att pröfva våra gåfvors underkraft.
Här må vi skiljas, och må hvar och en
vandra sin egen väg. Vi träffas här
om tio år. Tro på er själfva, bröder,
så tror ali världen på er! Nu farväl.
Gå, böj din rygg och plocka smultron, träl! (Ut
på ena vägen till koger.)
ANDREAS.
I bröder, sanningen är lyckan. Må
den höga städse vid er sida gå,
mån hennes starka hand I aldrig släppa!
Farväl, du tosing med din tomma skäppa! (Ut
på ena vägen till vänster.)
TREMENS.
Klang, mina kronor, sjungen högt för kungen!
Farväl, du fattiglapp med näfverpungen! (Ut pà
andra vägen till höger.)
FYR.
Ajöss, din lille fuling — gå och fria
till smutsigaste son i häxans stia! (Ut på andra
vägen till vänster.)
KVINTUS.
Hör — träl och tosing, fattiglapp och fuling’
Jag kan väl säga »lycka till» ändå, jag,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
