Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Tjärnlidensfolket. Af Maria Rieck-Müller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
40 6
MARIA RIECK-MüLLER.
nu hade de slutat hoppas på, att
någonsin Erik skulle blifva sig själf mer. Det
var Guds hand som tungt lagt sig öfver
gården. Under sådant måste människor
böja sig med tålamod–-
Särskildt för Märta blef det bättre.
Hon kände sig starkare med barnet på
armen, och gammelfolket sågo med blida
ögon, att liH’Marit började allt mer likna
farssläkten — — —
Erik hade aldrig velat se henne, och
hörde han hennes gråt eller joller, visade
han stor oro. Men en dag — hon var
ett halft år då — sade han till
gammelmor, att han kände en sådan längtan
efter lillbarnet och hon skulle taga in
det på en stund — men ingen annan
fick komma med — — —
När mor satte sig på sängkanten med
lillan på armen, hade Erik strukit öfver
det lilla mörka hufvudet ett par gånger
med handen och smålett. Sedan vände
han sig bort och blef brännande röd . . .
Han sade endast: Har I sett, mor,
att ögonen hennes ä som tjärnen här
nere?
— Hon liknar på oss, svarade mor.
När Märta nästa morgon kom in i
Eriks rum. blef hon stående blek i dörren.
Sängen därinne var tom, och hakfönstret
stod på glänt. . .
Hvad de nu först anade, fingo de
sedan se skrifvet på ett papper, som låg
under kudden. Där stod: — Nu blir
det bättre för oss alla . . . Tack
allesamman! Men sök inte efter mig — det
lönar inte . . . Tjärnbotten är djupaste dy.
Klockan och versboken skall lillbarnet
hafva — — —
Detta hände vid midsommartid . . .
Om det nu blef bättre på Tjärnliden?
Det var så där, att folk, som kommo
inom, ej kunde stanna länge för allt det
olyckstunga, som hvilade öfver gården
Ingen tog dock sorgen på så hårdt
som gamle Olof Danielson.
Han ville ej taga emot föda, blef
orkeslös och svag. Långa stunder satt
han och funderade med mor, hvilka
synder de gjort sig saker till. . . Det var
svårt minnas allt — Och visserligen
kunde det nu behöfvas, att någon delade
skulden med Märta — — —
Som han satt så en kväll fram mot
hösten, sjönk han ihop med hufvudet
mot bordskifvan. Han var död . . . Det
hade blifvit honom för mycket att tänka
på–— När Nils kom hem från
gamlefars jordafärd, började han på ett
bråskande sätt rusta med allt på gården.
Redskap och kördon såg han om och
lagade, och hvar någon brist fanns,
af-hjälptes den. Till och med husgeråden
gjordes om och ökades med nya.
Märta undrade och såg på honom
-— men utan att fråga . . .
Hon talade ej mycket numera —
Märta. Försökte hålla sig så undan och
ur vägen, att ingen skulle märka henne,
som fört olycka öfver dem alla. Sina
sysslor gjorde hon dock noggrant och
väl och var först uppe i arbete om
morgonen. -— Hon hade mycket att göra
godt igen . . .
En kväll strax före jul sade Nils till
henne, sedan gamlemor och lill’Marit
somnat:
— Nu få vi pröfva att inte ligga i
lag längre — Märta. Det har fallit som
en lamhet öfver hela min kropp, och jag
har ingenting mer att göra nu än att
grunda öfver allt som blef, när vi två
kommo tillsammans. Vi få se till att
göra bot.
Han gick in i gafvelrummet, och
Märta måste bädda åt honom i Eriks säng.
Hon förmådde ingenting säga till
honom, och inga tårar runnö, när hon såg
honom ligga där — liksom Erik förut.
Men själf kom hon ej i säng den
natten — — —
Nästa morgon, när hon talade om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
