Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Tjärnlidensfolket. Af Maria Rieck-Müller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tjärnlId ensfolket. 449
för gamlemor, hvad som händt med Nils,
låg det öfver henne ett stort lugn, och
rösten hördes starkare än annars, då hon
sade : Nu tänker jag, att Herren ej kan
kräfva mera–-
I två år låg Nils först . . . Liksom
Erik led han inga plågor men saknade
förmåga till allt utom att under ängslan
grubbla — grunda öfver, huru det
blifvit för dem. Ibland hördes hans suckar
och böner som ifrån en den där ligger
nära döden.
Efter andra året blef han lugnare,
och på Märtas trugande föreställningar
försökte han en dag stiga upp. Med
hjälp kom han sig ut på bron, men när
han därifrån såg tjärnen, öfverfölls han
af frossa och måste gå in.
— Sorg och synd är starkare än jag
— sade han och föll i gråt.
Nästa morgon hade han ej kraft att
stiga upp igen — och låg sedan alltjämt
under tio långa år.
Som ett hjälplöst barn vårdades han
af Märta, som likväl aldrig försummade
något af hvad där skulle göras utom
eller inomhus. Hon tycktes hafva fått
två människors styrka, och ständigt var
hon tålig och jämn till sinnes.
Men ingen såg henne le . . .
En glädje hade likväl både hon och
Nils. Det var liH’Marit, som växte upp
och hjälpte till på sitt sätt att få mors
arbete lättare och fars ensamhet kortare.
Hon var den enda han ville hafva
inne hos sig när som helst, och när hon
var där, satt hon på sängkanten och
läste högt eller hörde på, huru far
berättade. Det kunde Nils, och då glömde
han . bort sig själf. Om allt gammalt,
han hört som liten af mor, talade han
— och om den tiden, när i landet här
ej fanns andra lefvande än jättar och
troll — och när sedan stigmän och
krigsfolk voro de enda människor, som
syntes i skogarna och fjällen . . .
Detsamma hörde lill’Marit af gamlemor
— och mer till —, och snart kunde hon
själf med vackraste ord förtälja far, hvad
hon såg ute i mark och skog, huru det
var där nu — om allt som han ej längre
fick vara nära och se med egna ögon . . .
När hon blifvit så stor, att hon om
sommaren fick valla kreaturen, hade hon
mycket att säga far. Han låg då stilla
med händerna knäppta öfver bröstet, och
till Märta kunde han ibland säga, att
flickan deras var förunderligt klok, och
seende — men föga lik andra barn. Då
böjde Märta jakande på hufvudet och
sade halft för sig själf: Så är hon väl
också född och uppväxt under svårare
dagar än de flesta–-
Under sitt tionde år började Marit
alltmer skilja sig från andra, och hälst
höll hon till ute, när hon kom åt.
Stundom fann Märta henne sittande ensam
nere vid tjärnen eller högt på
fjällbranten, alldeles borta från sig själf — utan
att se eller höra. Då blef mor rädd, och
en gång talade hon med gamlemor om
henne. — Jag menar, att hon blifvit
förgjord för oss . . . Hvad tror I om slikt,
farmor?. . . Tycker I ej, att vår Herre
kräft nog ännu? —
Gamlemor stirrade in i elden med
ständigt tårade röda ögon, och det
darrande hufvudet skakade mer än vanligt,
när hon svarade: Har folk farit
ovarsamt med hvarann, så att det blifvit till
hjärtesorg, är det väl trollen, som taga
sitt, när deras tid kommer . . .
— Ah, herre Jesus, förbarma dig! —
Märta måste sätta sig ned, och med
förklädet öfver hufvudet grät hon tyst.
-— Hon kan väl komma ifrån dem
ock en gång — mumlade gamlemor —,
ifall hon råkar på ett manfolk, som ä’
starkare än de — men till dess ä’ det
väl länge än . . . Tål vid att läsa många
böner här i gården . . . Du skall bedja
— Märta — och vaka! — Gamlemor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
