Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Åttonde häftet
- Tjärnlidensfolket. Af Maria Rieck-Müller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TJÄRNLID ENSFOLKET. 451
efter något. Håret var tungt och mörkt
men föll oftast halft upplöst, då hon ju
nästan alltid hade något att springa
undan för. Hon hade de underligaste grå
ögon, som tycktes se djupt in i en
annan värld . . .
Hon hade blifvit fager —
Tussa-Ma-rit. Men pojkarne sade, att hon liknade
Huldran — och gingo helst ur vägen
för henne. Skämta kunde de ju ibland
och locka henne att tala om sagor, när
ungdomen någon sällsynt gång kom öfver
till Tjärnliden. Men det visste de ju,
att man ej kunde tänka på hjonelag med
en slik.
*
En afton tidigt på hösten satt Marit
ute på bron och såg efter mor, som snart
skulle komma hem från gårdarna på
andra sidan tjärnen.
Det hade börjat skymma, och från
solen, som gått ned i röda moln, lade
sig ett sken med djupt blåröd glans
öfver fjällisen. Nere i tjärnen lyste det
som blod . . .
Hon hade ställt med kor och får för
kvällen och kände sig trött, där hon satt
med katten i knä. Farmor hade redan
gått i säng . . .
En sådan afton kunde hon ej taga
sig före annat än höra på allt, som
tiss-lade och lät bort ifrån trän och vatten.
Hon hade läst i psalmboken — psalm
efter psalm — för att känna sig tryggare,
och nu kunde ej mor dröja länge . . .
Då hörde hon — som hon satt där
— sång högst upp från branten. Den
ljöd sällsam och stark och kom allt
närmare, så att hon hörde orden. Och hon
måste le — ty dem kände hon väl till.
De stodo i versboken hennes —
Och jungfrun hon skulle sig till ottesangen gå,
Tiden görs mig lång . . .
Men så gick det en ilning genom
henne . . . Det kunde vara bergtrollet
själf, som kom för att taga henne nu,
när ingen fanns nära till hjälp. Hon
tog ett fast tag i brojärnet, innan hon
vågade se upp mot sluttningen.
Där kom en ung karl med ränsel på
ryggen, gående ned mot Tjärnlidens
gård . . .
Marit tyckte, att ali den röda solglöden
samlade sig omkring honom, och hon
släppte brojärnet för att bara stå stilla
och se, när han stannade framför henne
och hälsade godkväll. Han var ej alis
som pojkarna i bygden här — han var
vackrare än högfolkets prins — den
med guldband om håret och lockande
harpolek. Hon kände det som en
lättnad öfver bröstet blott att stå och se
på honom, och hon fick lust att skratta,
när han frågade om här fanns rum att
stanna öfver natten . . .
Se’n, när mor kom gående och hon
såg de två sitta och talas vid på bron,
tänkte hon, att det var något hos flickan
som ej var sig likt. Men så stannade
hon och log för första gången på många
år . . .
— Nu hade visst en kommit likväl,
som var starkare än trollen. — Och mor
hälsade och sade:
— Guds fred! I har visst gått långt
i dag och kan behöfva hvila och något
till lifs. — Till Marit sade hon: — Gör
upp elden, barn, och öppna till
storstugan.
Och Marit tänkte, att det var en
förunderlig kväll . . . Aldrig kunde hon
minnas mor så ljus och blid — allraminst
då främmande kom till gården.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:45:26 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1902/0451.html
