Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Författaren Oscar Wilde’s föräldrahem i Irlands hufvudstad. Af Lotten von Kræmer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
432
LOTTEN VON KRÆMER.
ska fabrikat. Bland dessa äro särskildt
anmärkningsvärda landets väfnader med
den allestädes återkommande nationela
väpplingen (shamrock), klöfverbladet i
mångskiftande kulörer . . . äfven de minst
naturliga. Någon lyckans fyrväppling
föll emellertid ej den gången under våra
ögon! Sedan vi äfven tillhandlat oss
ett urval smycken och agraffer, utförda
i keltisk stil, skildes vi på ett par
timmars tid från fru Wilde.
Efter att i vårt hotell ha gjort
middagstoalett anlände vi just lagom till den
Wilde’ska bostaden för att höra
gong-gon-gens döfva ljud förkunna, att
middagstimmen var inne. Man samlades en trappa
upp i en hörnsalong med dörrar ledande
ut till små blomstersmyckade balkonger,
från hvilka man hade den härligaste
utsikt öfver det parklika torget: Merrion
square. Det var söndag, och en religiös
procession drog förbi med sin musikkår
i spetsen och under liflig anslutning af
en hop skådelystna, en procession af
ungefär samma utseende och syfte som
alla sådana i de katolska länderna.
— VI äro protestanter — upplyste
fru Wilde — vi, liksom de högre
klasserna i allmänhet, men större delen af
Irlands befolkning utgöres ju af rättrogna
katoliker.
Emellertid ankommo allt flere
middagsgäster, och värdinnans uppmärksamhet
delades naturligtvis lika mellan alla. Vi
blefvo sålunda i tillfälle att bakom våra
soltjädrar taga de anlända damernas
toaletter i betraktande och gjorde den
observationen, att Miss Maud Gonner’s
landsmaninnor älska en nästan
öfverdrifven prakt och bjärta färger i sin klädsel.
Mest intresserade oss dock fru Wilde
själf. Då man ser henne, faller den
tanken osökt på en, att så måtte den
romerska matronan en gång sett ut med
sina klassiskt rena drag samt en junonisk
gestalt och hållning. Men här har det
antika lugnet dock lämnat rum för en
skiftning af själfull och intagande liflighet
i lynnet. Elden i Myladys blickar
förråder den berömda skaldinnan, hvars
högstämda sånger äro så älskade i hennes
hemland. Man kunde frestas säga om
henne som om den sköna, af Ossian
besjungna, Deugala:
Hon på det ädla, på det höga trodde,
i hennes hjärta stolta drömmar bodde.
Herrarna bjuda nu damerna armen,
och man begifver sig ned i matsalen,
hvilken här är förlagd å nedre botten, i
öfverensstämmelse med den anordning
af hemmet, som i allmänhet är rådande
i »rosens, tistelns och klöfverbladets»
länder. Den engelska familjen (och den
irländska gör härifrån intet undantag)
upptager för sin räkning i de allra flesta
fall ett helt hus, hvars våningar sins
emellan äro förenade genom mattbelagda
trappor, och hvarje våning består
vanligen af endast ett fåtal oregelbundet
belägna rum — ett byggnadssätt som
tyckes ha tjänat till mönster för våra
svenska villastäder. Engelsmannen vill
i ordets egentliga mening vara »herre I
sitt eget hus» och önskar i sitt hem se
en helgedom, afsöndrad från den öfriga
världen och dess buller.
Det är märkvärdigt, huru väl värd och
värdinna i dessa homes veta att sörja för
sina gästers trefnad och välfägnad, så i
lekamlig som andlig måtto: å ena sidan
genom att skära för — jag hade så när
sagt: skära till . . . och det »i växten»
— af den traditionela rostbiffen samt å
den andra genom att underhålla och gifva
lif åt ett anderikt samtal. Bägge delarna
förstår man här göra med utsökt smak.
Man kommer därvid att tänka på Swifts
epigram:
Konversation är en konst i sitt slag
som att skära för steken med behag.
Ge åt hvarje din gäst, herr värd, blott så mycket
som denne mäktar smälta lätt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
