Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Författaren Oscar Wilde’s föräldrahem i Irlands hufvudstad. Af Lotten von Kræmer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRFATTAREN OSCAR WILDES FÖRÄLDRAHEM I IRLANDS HUFVUDSTAD.
433
och litet i sänder och af bästa stycket.
Och se’n med sin andel en hvar du glädt,
så att hvarken han storknar, förstås, ej heller
går svulten bort — hvad främst här det gäller —,
så låt din bordsgranne som sig bör
i sin ordning af steken åt dig skära för.
Men vi måste nu låna vårt öra åt
sällskapet, som bäst inbegripet i ett animeradt
samtal. Fru Wilde utbeder sig, om vi höra
rätt, en liten språklektion af en äldre
herre, en kraschanerad landsman till oss,
baron v. K., som hon sedermera i sina
bref plägade kalla »typen för en gammal
ädling».
— Jag råkade — säger hon — en
gång en turist från ert land, ert sköna
land, hvars stränders böljesång och
skogars sus ständigt lockat mig. Och denne
resande var nog ädelmodig att besvära
sig med att lära mig några ord på ert
välljudande språk. Vore det nu möjligt,
att ni, herr baron, äfvenledes ville taga
mig till er elev och öka mina blygsamma
kunskaper i ärans och hjältarnes språk,
såsom jag hört sägas, att man plägar
benämna ert modersmål?
Hennes artige bordsgranne bugade
sig med ett förbindligt småleende:
— Förtro mig blott först, hvilka de
grundläggande ord voro, på hvilka ni
behagar uppmana mig att bygga vidare.
— Fritiofs saga var det ena, det
andra — fortfor hon med en intagande
känslofullhet — jag älskar.
— Var det så, då måste jag bekänna,
att huru gärna jag än i er såge min
lärjunge, det tyvärr är mig klart, att min
föregångare redan gifvit er så att säga
nyckeln till våra dyrbaraste skattkammare,
kärleken och poesien. Hvad göres er
då mera behof? Ett enda litet ord ville
jag dock få höra från edra sköna läppar
jämte de där: »Jag älskar».
— Och det är?
— Det lilla förtroliga ordet dig.
— Jag älskar dig! — utbrister den
Ord och Bild, ii:e årg.
läraktiga damen på en gång smäktande
och skalkaktigt.
Grannlagenheten förbjuder oss att
längre lyssna på det hållet!
Sir William vänder sig dessutom just
nu till mig med en vänlig anhållan, att
jag ville upplysa honom om, hur den
gamla, äkta nordiska drycken mjöd
bryggdes.
— Det blir nog en smula brydsamt,
bäste herr doktor, men låt oss se. Några
goda antydningar tror jag mig dock i
alla fall kunna lämna. Talte man inte
nyss om Sveaskaldens »Fritiofs saga»?
Nåja, på dess blad, det är ingen saga,
utan rena sanningen, kan ni studera den
nämnda gamla nordiska konsten.
— Bra — säger värden och vänder
sig nu till sin yngste son, den lille pilten
med det brunlockiga hufvudet och de
stora drömmande ögonen. — Hör du,
Oscar, min älskling — säger han, i det
han smeker gossens kind — skynda,
hämta hit Tegnérs »Fritiof». Du vet,
skaldeverket finnes alltid tillstädes
däruppe på divansbordet.
Tagen på orden, anför jag, efter ett
flyktigt ögnande i boken, kung Beles
lärdomsregel:
»Med humle brygges mjödet, ej blott med
honung.» —
— Very well! — förklarar Sir
William leende — denna lärdomsregel, som
jag förbisett, är verkligen något att lägga
på minnet, mina vänner. Emellertid
beder jag er att i brist på humlens kraftiga
must nu ej förakta drufvans milda saft.
Han räcker därmed sällskapet ett
präktigt dryckeshorn, som gör sin rund.
Det är ett dyrbart konstverk, som vi
sanitligen betrakta med lifligt intresse,
och till vår öfverraskning finna vi det
vara krönt med Odins korp. Undrande
hvilka tidningar den kan bringa vår värd,
få vi till svar:
— Ack, mycket goda; den bevingade
28
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
