Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Mannen i berget. Af Hugo Gyllander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4Ö2
hugo gyllander.
gogen var rörd och beskref vältaligt,
hur rofriddarna lågo på lur i sina
borgar och störtade sig ned öfver
handelsmännens foror, togo varorna och ofta
slogo ihjäl folket. Det var mörka och
grymma tider.
Ynglingen tänkte:
Var det mörka och grymma tider?
Ja, kanske. Men jag tycker det är
något vackert öfver dessa riddare. De
flögo rakt på sitt rof som höken. De
voro i alla fall vackra män. Jag ser
dem, hur de sporra sina hästar och hugga
in. Så ser ingen här i staden ut. Ty
här äro de fula mest alla. Hvarför voro
dessa röfvare vackra?
Han tänkte vidare: För resten, hvad
är det: rof? Att ta’ något ifrån en
annan? Men alla handlande göra ju detta,
om de kunna, men de göra det med list.
Ar list bättre än våld? Jag tycker det
är sämre och fulare, ty det är som
våldet men med feghet i stället för mod
eller kraft. Det är hönan, som stjäl ett
korn från en annan och springer undan
i ett hörn, skrattande i mjugg.
Ja, riddarna äro nog lika hökarna.
Det fanns något rakt och förnuftigt öfver
dem också. Kanske deras lif var det
rätta?
&
Under tiden, medan ynglingen kom
in på dessa besynnerliga banor för
tankar, som helt och hållet bort ägnas åt
skolläxoma, satt den gamle mannen i
sitt berg. Den gamle mannen var en
furste, som setat där i många hundra
år, till dess hans armbågar och skägg växt
in i stenbordet han lutade sig mot. Nu
var han själf blifven till sten, och rundt
omkring honom lågo hans förstenade
kämpar. Men deras vapen hängde ännu
blanka och hvassa på väggarna, och om
kämparna en gång vaknade, skulle de
finna dem beredda.
På denne stenman trodde folket. Och
därför hade det gjort något underligare
af berget än det var, ehuru det liknade
ett slott. Kanske hade denna likhet
skapat sagan om stenmannen?
Nej, sade stadens pastor, som var
arkeolog. Den sagan har folket tagit
från ställen, där den förut funnits. Många
goda mil härifrån ligger Kyffhäuser, och
om detta berg går en dylik saga, och
han, som sitter därinne, är gamle kejsar
Barbarossa. Samma saga finns också
i Danmark om en dansk kung. Helt
säkert ha sagorna sitt ursprung ur en
naturmyt, ty sägnen talar om, att
mannen en gång skall vakna och rida ut
med sina kämpar för att eröfra ett rike.
Jag misstänker det är vårens krafter den
syftar på.
Gossen, som tänkte hök-tankarna,
hörde gärna och grubblade ofta på denna
saga, och det roade honom, när någon
gumma af folket berättade den med nya
smådrag. Ty man hade mycket att säga
om mannen i berget. Han var hela
stadens och traktens fantasi, som fått
gestalt och nu skapade nya gestalter.
Sagan växte ut i det besynnerligaste tokeri
stundom, men alltid intressant och vackert.
Ar hade flytt, sedan gossen såg
hökarna på berget. Han var nu yngling. Men
han hade ej glömt den synen, och den
återkom ständigt som medelpunkt för
hans tankar. Men den gamle
stenmannen och hans borg voro de saker, som
mest sysselsatte hans inbillning. Ty i
denna saga fanns så mycket af en
gripande verklighet. Han, som sof
därinne, var ingen myt, det var en
människa af kött och blod, ehuru han
förstenats. Han satt där för att bida sin tid,
och hans väntan måste vara lång och
tung. Ynglingen tänkte aldrig utan en
viss beklämning på hans pinsamt tvungna
ställning. Det måste ligga mycken smärta
i hans drag. Att vänta i overksamhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
