Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Lyriska kåserier. Af Olov Lundgren - Stjärnor och grus - Den lyriska lättjans apologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
482
olov lundgren.
Bland stjärnorna tumlade våra första
drömmar och fantasier; i glittrande
him-lariken susade våra toner och visor, i
rymdens juvelsmyckade salar letade våra
dikter och sagor en förskönande och
förstärkande återklang bland ädelstenar med
skiftande ljus.
Men vi skakades i stjärnornas
blixtrande såll och föllo igenom — till
världen och de ting som i världen äro.
Och här vandra vi omkring med tunga
steg, och våra blanka, tomma ögon spegla
det sträfsamma arbetets och mödornas
mattgrå färg.
Men djupt inne i irisringen synes ännu
hos en och annan något kvarglömdt af
barndomssvärmeriets stjärnglans, en
minnets bleknade glimt af den skönhet, som
varit och farit.
Och när denna sista gnista vill slockna,
söka sig människobarnen ut under de
gnistrande klara hvalfven, och deras
skön-hetslängtande blickar ila barndomens och
ungdomens branta rymdvägar mot de
fjärran ljusen.
Och de värma och tända sina ögon
vid Arkturus’ gyllenskimrande fackla, två
och rena sina blickar i Vegas blåa
eldkälla och låna för kommande gråa dagar
något af idealitetens eviga stjärneld ur
Sirius’ hvitglödande himmelshärd.
Och så går lifsfärden evinnerligen från
stjärnorna ner i gruset, från gruset upp
mot stjärnorna.
DEN LYRISKA LÄTTJANS
APOLOGI.
»Hvad båtar det», säger den
gam-maltestamentlige sångaren, »att I bittida
uppstån och sent gån till hvila? Herren
gifver det sina vänner, medan de sofva».
I förspillen i sträfsam vaka sömnens
och gåfvornas tid. Bittida om morgonen
lämnen I bleka och hålögda edra läger
och kasten eder ut i världsvimlet för att
möjligen hitta en frisk idé eller fånga
en klingande strof.
Veten I då icke, att sånggudinnornas
vän uppsöker den slumrandes bädd och
med rosenfingrar knäpper en visa på
drömmarens luta?
I sänken edra arbetande och
betungade hufvud öfver vimlande bokstäfver,
som sakta växa till strofer, och sent inpå
natten lysa edra lampor, tills förståndets
och kraftens ljus i edra hjärnor varder
tynande.
Och när så »den Herre, som sånger
gör om natten», kommer för att
vederkvicka eder med drömmarnas skänk,
kunnen I intet taga, änskönt det varder
eder gifvet från himmelen.
Och edra själar varda sinande såsom
denna världens usla brunnar, då den
underjordiska källådern är afstängd och
de endast mottaga de drifvande molnens
obeständiga skurar.
»Hvad båtar det, att I bittida
uppstån och sent gån till hvila? Herren
gifver det sina vänner medan de sofva.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
