Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Wismar. Bilder från en svensk besittning. Af Nils Erdmann. Med 11 bilder - Lyriska kåserier. Af Olov Lundgren - Näcken - Stjärnor och grus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WISMAR.
studier i Fausts kvafva kammare gick ut
att förfriska sig på andra sidan
stadsporten med en fri natur och ett stycke
blå himmel — eller det Wismar, som
arbetade i Fürstenhofs Tribunal och
duellerade i Wådekins hotel, en åldrig
byggnad vid Altwismarstrasse, medan de sköna,
om hvilka striden stod, från burspråken
följde sina hjältar med ängsliga och
förgråtna ögon.
Den svenska tiden är slut — och
torde knappast någonsin komma åter.
Men i hamnen, där kol och trävaror
utgöra den bästa importartikeln, hafva blått
och gult, de svenska färgerna, ännu i
dag försteget.
lyriska kåserier.
AF OLOV LUNDGREN.
NÄCKEN.
Hör du ej genom forsens stora
brusande ton, huru det sakta, helt sakta
strykes på en hviskande, gnolande sträng?
Kan du ej höra ton efter ton arbeta sig
upp genom sorlet, knutna till en enkel,
vek melodi? Känner du ej, att denna
visa intet annat är än en kraft till
längtan, längtan upp mot solen? Att hon
endast är en trånad bort ifrån det
famnande, smattrande brusets kaos, ur hvilket
hon födes fram?
Helt otydligt skönjer jag en
glimmande sträng genom stänk och skum.
Och visan klingar som dunkelt silfver,
med sällsam, drömvek klang. Denna
klang är naturens allra innersta väsen;
den är en het eldstråle, som glimtar
till i min fantasi, tänder min själ, och
smälter ner former och skrankor och ger
mig det förflutnas syner.
Ett litet barn springer omkring i
ljusröd hätta, det är tydligen jag själf; och
jag sträcker ut min famn emot blommor
och sol. Och jag gnolar den enklaste
Ord och Bild, z/:e årg.
låt, som gått öfver ett människobarns
läppar, en låt om sol och blommor.
Af visans ledande vaga rytmer föres
jag öfver oanadt enkla intervall tillbaka
till en tid långt bortom minnen och sägn.
Tonernas främmande enkla, klang kommer
mig att lösas upp och smältas ner; jag
ser ej tidens syner, jag lefver dess lif.
Jag är endast en bölja som vaknat,
vaknat från död till dröm och som
lyckats samla mig till en melodi, knyta ihop
en längtande låt, omkring hvilken de
öfriga vågorna brusa och klinga, sorla
och trumma.
Jag sitter här i forsen och spelar.
Mitt lif är klingande toners längtan, min
melodi trår ur djupet upp till solgyllne
ängar, till ett okändt, rikare lif.
STJÄRNOR OCH GRUS.
Genom stjärnorna går barnets och
ungdomens strålande entré till lifvet.
Hell den idealitetens stjärnglans, som
om-skimrar dessa våra första år!
3’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
