Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Minnesord vid Emile Zolas graf. Af Anatole France. Öfversättning af P. S. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
566
anatole france.
hänsynslös och dygdig hand. Hans
skenbara pessimism, ett dystert lynne, som
sväfvar öfver mer än en af hans sidor,
dölja illa en verklig optimism, en seg tro på
intelligensens och rättvisans framsteg. I
sina romaner, som äro sociala studier,
förföljde han med kraftigt hat en sysslolös och
frivol societet, en låg och skadlig
aristokrati. Han bekämpade tidens onda:
penningens makt. Demokrat som han var,
smickrade han aldrig folket. Han bemödade
sig att visa dem okunnighetens träldom,
alkoholens faror, hvilka lämna dem
oupplysta och utan något försvar åt allt slags
förtryck, elände och skam. Han
bekämpade det sociala onda, hvarhelst han mötte
det. Sådant var hans hat. I sina sista
böcker visade han hela sin glödande
kärlek till mänskligheten. Han sträfvade att
ana och förutse ett bättre samhälle. Han
ville att på jorden ett beständigt större
antal människor skulle kallas till lyckan.
Han hoppades på tanken, på vetenskapen.
Han väntade af den nya kraften, maskinen,
den tungt släpande mänsklighetens
progressiva frigörelse.
Denne ärlige realist var en glödande
idealist. Hans verk kan i storhet endast
jämföras med Tolstois. Det är två stora
idealstäder, byggda af lyran vid den
europeiska tankens båda ytterkanter. De äro
båda ädelsinnade och fredliga. Men
Tolstois stad är resignationens. Zolas stad är
arbetets.
Ännu ung hade Zola vunnit äran.
Stilla och ryktbar njöt han frukten af sin
möda, då han med ens ryckte sig lös från
sin hvila, från arbetet, som han älskade,
från sitt lifs fridsamma fröjder. Vid en
bår skall man ju endast tala allvarliga ord
och ej visa annat än lugn och harmoni.
Men I veten, mina herrar, att lugn blott
finns i rättvisan, hvila blott i sanningen.
Jag menar ej den filosofiska sanningen, om
hvilken vi ständigt tvista, utan den
moraliska sanning, som vi alla kunna förstå,
därför att den är relativ, fattbar,
öfverensstämmande med vår natur och så nära oss
att ett barn kan taga den med handen.
Jag ämnar ej svika den rättvisa, som
ålägger mig att prisa hvad som bör prisas.
Jag ämnar ej dölja sanningen med en feg
tystnad. Och hvarför skulle vi tiga? Tiga
kanske hans smädare? Jag skall ej säga
annat än hvad som behöfver sägas vid den-
na kista, men jag skall säga allt som
behöfver sägas.
När jag skall erinra om den strid, i
hvilken Zola inlät sig för sanningen och
rättvisan, kan jag då förtiga de män, som
rasade för att störta en oskyldig och som,
inseende att de själfva vore förlorade, om
han blefve räddad, kastade sig öfver
honom med fruktans förtviflade djärfhet? Hur
kan jag föra dem undan er åsyn, då jag
har att visa er Zola, som reser sig svag
och obeväpnad inför dem? Kan jag
förtiga deras lögner? Det vore att förtiga
hans heroiska redlighet. Kan jag förtiga
deras brott? Det vore att förtiga hans
dygd. Kan jag förtiga den skymf och den
smädelse, hvarmed de förföljde honom?
Det vore att förtiga hans lön och hans
heder. Kan jag förtiga deras skam? Det
vore att förtiga hans ära. Nej! Jag skall
tala. Med det lugn och den fasthet
åsynen af döden framkallar skall jag tala om
de mörka dagar, då egoism och fruktan
sutto i regeringens råd. Orättvisan började
bli känd, men man fann den upprätthållas
och försvaras af sådana offentliga och
hemliga krafter, att de fastaste tvekade. De
som voro skyldiga att tala tego. De bästa,
de som ej fruktade för sig själfva, fruktade
att draga in sitt parti i oerhörda
äfven-tyrligheter. Vilseledd af vidunderliga
lögner, eggad af vidriga deklamationer, blef
massan, som trodde sig förrådd, ursinnig.
Opinionens ledare smekte alltför ofta
dess villfarelse, som den ej tordes rifva ned.
Mörkret tätnade. En dyster tystnad rådde.
Det var då Zola till republikens president
skref det hofsamma och förfärliga bref, som
afslöjade förfalskningen och ämbetsbrottet.
Med hvilket raseri han då anfölls af
brottslingarna, af deras intresserade
försvarare, af deras ofrivilliga
medbrottsling-ar, af alla reaktionens koaliserade partier,
af den vilseförda hopen, det veten I, och
I han sett oskyldiga själar uti helig
enfald göra gemensam sak med de lejda
hundkopplen. I han hört de tjut af ilska
och de skrän om död, som följde honom
ända in i Palais de Justice under denna
långa process, som afdömdes i afsiktlig
okunnighet om saken, på falska vittnesmål,
under värjornas rassel.
Jag ser här några af dem, som då höllo
sig vid hans sida och delade hans faror;
må de berätta, om någonsin en oförvitlig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
