Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Björnstjerne Björnson. Fragmenter af en bild. Af Ruben G:son Berg. Med 12 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
586
ruben g:s0n berg.
system», »Leonarda», Svavas utsträckta
båda händer i »En hanske», för att nu
inte tala om hela sista akten i »En
fallit», som dramatiskt är ett absolut
misstag och likväl är så vacker i sin
milda och sanna humanitet. Men
dramatiskt slutar pjesen med föregående akt,
och scenerna i den sista äro bara till
för att alla skola få två sig riktigt rena
och kunna bilda en korus till alla goda
makters lof. Så beskedlig har Ibsen
aldrig mäktat bli; inte ens i »Samfundets
Støtter», där han också slog sig på att
låta den redan fullkomligt färdiga
tragedien förbytas i allsköns gamman och
medgaf de mest öfverraskande och på
en kort stund afgjorda
karaktärsförbättringar hos de felande dödlige.
Annars kan man väl inte få
motsatsen mellan Ibsen och Björnson i detta
hänseende bättre klargjord än genom att
jämföra »Geografi og kærlighed» med
någon bland Ibsens många
hudfläng-ningar af själfviskheten.
Förutsättningarna för att egoisten skall bli afstraffad
äro lika stora i båda fallen. Men
professor Tygesen hos Björnson blir inte
afstraffad. Visserligen tar sig hans
misshandlade fru några dagars
äktenskaps-ferier, och den gode professorn får
demonstrera sina kartor för pigan — en
af de lössläpptast roliga scener Björnson
nånsin skrifvit — men den älskliga hustrun
återvänder snarast möjligt, och de båda
makarna störta i hvarandras armar med
innerlig kärlek och lättnad. Hvad blir
det så af konflikten mellan
arbetsego-ismen och hemlifvets kraf? Den bara
kryper bakom, det är inte ens ett
försök gjordt att lösa den, vare sig
allvarligt eller skämtsamt, den bara skymtar
och försvinner. Eller har det månne
varit Björnsons mening, att så är det
med de stora konflikterna? Menar han
att de äro olösliga i sin helhet, och att
hvarje komplex af individer, bland hvilka
de härja, får se till att få dem ifrån
halsen bäst de kunna?
Naturligtvis är Björnson inte alltid sä.
eftergifven, och förlåtelsen får inte alltid
gälla som vedergällning. Han har den
skonsamhet, som smyckar den stora
styrkan så vackert, men han har alltid varit
de starka känslornas man och skald,
och de föra alltför ofta till olycka och
död för att han inte skulle ha diktat
sorgespel af oförmildrad tragik. Till dem
hör först och främst hans mest
omfattande dramatiska verk, »Sigurd Slembe».
Som helhet, som komposition står det
tillbaka för åtskilliga andra af hans
skådespel, men enstaka scener däri sätter
jag högst af ali hans dramatik. Sigurd
Slembe själf är en karaktärsfigur, som
bör vara lika eftersökt af det klassiska
dramats stora skådespelare som nånsin
Shaksperes Richard Gloucester. Öfver
hufvud äro karaktärerna här rikare, mera
växlande, mera intresserande än i något
annat af hans skådespel. »Sigurd Slembe»
står i detta fall främst bland dramerna,
liksom »På Guds veje» i samma
hänseende står främst bland romanerna.
Brottningen med ödet är en kamp,
som Sigurd dukar under i. Han är ett
Guds styfbarn på jorden, för att begagna
Håkon Håkonssons ord i »Kongsemnerne»
om Skule. I stället för att klarna bli
hans lif och hans öde allt dunklare, ju
bestämdare och tydligare det framgår,
att hans sändning inte är den han trott.
Förvildad och förödd går han under
efter en glimt af försoning genom mötet
med modern. Men hvad vardt så hans
lif, och hvartill har det tjänat? Det är
kastadt för vinden efter att ha bragt
sorg och förtviflan till när och fjärran
stående. Hans undergång är ett
förfeladt lifs öde förintelse.
Kring hans skepnad med de dystra
dragen och det hårda harnesket binder
emellertid kärleken de fagraste kransar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
