Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Björnstjerne Björnson. Fragmenter af en bild. Af Ruben G:son Berg. Med 12 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
björnstjerne björnson.
647
för kunde »Over Ævne» inte fattas
annat än som en välvillig men omutlig
sanningssägares sista ord. Styckets
sceniska seger var gifven inte bara med
sista aktens utomordentliga, tekniskt
beundransvärda spänning, utan äfven
genom ännu en rörande ungdomsskildring,
den af Sangs son och dotter, Elias
■och Rakel, och en ironiskt hållen
prästfigur.
Utan udd var inte heller »På Guds
veje», Björnsons yppersta prosaverk från
nutiden. Redan titeln angaf ju, att
författaren hade sin bestämda mening om
arten och betydelsen af det lifsverk, som
han skildrade i arbetet. Den trånga
intolerans, som Ole Tuft representerar,
erkänner sig ju också besegrad i honom
och med hans ord. »Jeg er ikke med
på din tro», säger doktor Kallem,
fritänkaren, den gode, som de troende
tagit lifslycka och glädje ifrån, till pastor
Tuft, och denne svarar honom med ett
fullständigt uppgifvande af sin förra
mening, att bara han och hans
meningsfränder gjorde ett Gudi behagligt verk:
Der bra folk går, der er Guds veje.
Björnson låter romanen mynna ut i dessa
ord, och sålunda intar han alldeles
samma ståndpunkt, som Viktor Rydberg
formulerade i »Grubblaren» om
Kristusanden, som
är i den, sora ej hans namn anammar,
men i hvars hjärta sanningskärlek flammar.
Han är i den, som rätt ej honom kände,
men kämpar i hans flock för de elände.
Så till vida är slutet harmoniskt, och
Edvard Kallem skall inte vidare se
samhällets välsinnade och rättroende
element stänga honom ute från sig. Men
hans hustru, den stackars Ragni, hvars
orofyllda och på fröjd så fattiga lif
dessa intoleranta förödt och tagit —
hon står utom räkningen. Strängt taget
kvitterar Kallem Ole Tufts skuld till
Fot. Gustaf Borgen, Kristiania.
BJÖRNSON SOM FARFAR.
honom bra billigt. Hans förlåtande
ädelmod pekar alldeles bestämdt hän på ett
hinsides, där »lönen» väntar. Ole Tuft
och hans hustru, Kallems syster, bära
ju ytterst skulden för Kallems sköflade
lycka och Ragnis död. Hur fattig är
inte ångern på utvägar för att göra det
gjorda ogjordt! Eller hvad kunna de
båda felande göra för att återskänka
Kallem hans lifslycka? De slippa
undan med sin ånger, och Kallem står
där ensam och utplundrad — och
ingenting vidare är att tillägga. Man bara
tycker att det är bra billigt att handla
obilligt. Men det är ofta så. Den som
vill kan för öfrigt uppfatta detta slut
som en pessimism af renaste vatten,
ehuru det inte är menadt så.
Förhistoriens bredd fylles ut af en
barndoms- och ungdomsskildring, som i
sitt slag når lika högt som någon
annan af dessa hans skildringar, men är
allvarligare och litet tyngre än de flesta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
