Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - »Murar af guld och portar af brändt glas.» Ur andra delen af »Jerusalem». Af Selma Lagerlöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
596
selma lagerlöf.
»Jag är sjuk, och jag kan vara död
i morgon dag», sade Birger. »Du
förstår väl, att det ej går an att ljuga för
mig.»
»Inte är det någon som tänker på
att ljuga för dig», sade Halfvor.
Birger hade säkert hoppats, att han
skulle förmå Halfvor att säga sanningen.
Han fick tårar i ögonen, då han tänkte
på att Halfvor och de andra kunde handla
så illa mot honom.
Plötsligen fick han en god tanke.
De göra så här för att glädja mig desto
mer, då jag föres in genom de höga
portarna till ärans och härlighetens stad,
tänkte han. Nu skall jag låta dem
hållas. De mena nog väl med mig. Vi,
som äro Hellgumianer, hafva ju
lofvat att handla mot hvarandra som
bröder.
Bönderna fortforo att bära honom
framåt de mörka gatorna. Några af
dessa voro öfverspända med väldiga
skynken, som alla hade stora refvor och
hål. Där dessa skynken hängde, kunde
man knappast härda ut för mörker och
stank och kväfvande hetta.
Nästa gång stannade båren på
förgården till en stor, grå byggnad. Den
öppna platsen var uppfylld af tiggare
och fattiga månglare, som bjödo ut
pärlband, pilkäppar, små bilder och annat
kram.
»Här ser du nu den kyrkan, som är
byggd öfver Kristi graf och Golgata»,
sade Halfvor.
Birger Larsson såg med sina matta
blickar uppåt byggnaden. Den hade
visserligen stora portar och breda fönster,
och den var försvarligt hög. Men aldrig
hade Birger sett en kyrka ligga så
inklämd mellan andra hus. Han såg
hvarken tornet eller koret eller vapenhuset.
Inte ville han låta inbilla sig, att detta
var något Guds hus. Och inte kunde
han tro, att det skulle hafva funnits så
mycket månglare och försäljare på
förgården, om detta vore Kristi graf. Han
visste nog hvem det var, som hade
drifvit ut växlarena ur templet och
kullstör-tat dufvohandlarnas burar.
»Jag ser, jag ser», sade Birger och
nickade till Halfvor. Men han tänkte
för sig själf: Jag undrar hvad de skola
hitta på härnäst.
»Jag vet inte, om du orkar med mer
för denna gång», sade Halfvor.
»Åjo, nog orkar jag», sade den sjuke,
»om bara ni orka.»
Karlarna lyfte upp båren och
vandrade vidare. De kommo nu till stadens
södra delar.
Det var samma slags gator, men här
voro de uppfyllda af människor.
Halfvor stannade båren vid en tvärgata och
visade Birger på mörkhyade beduiner,
som hade bössa på skuldran och dolk
i gördeln. Han pekade ut för honom
halfnakna vattenbärare, som buro
omkring vatten i säckar, förfärdigade af
svinskinn. Han bad honom se på ryska
präster, hvilka hade håret uppsatt i en
knut i nacken liksom kvinnfolk, och på
de muhammedanska fruntimmerna, hvilka
sågo ut som spöken, där de kommo
gående helt insvepta i hvitt med ett svart
tygstycke för ansiktet.
Birger blef alltmer viss om att hans
vänner förehade något besynnerligt skämt
med honom. Inte var det här folket likt
de fridsamme palmbärare, som skulle
skrida fram på gatorna i det rätta
Jerusalem.
Men då Birger kom in i
människovimlet, började hans feber på nytt.
Halfvor och de andra, som buro båren, sågo,
att han blef allt sjukare. Hans händer
famlade oroligt på täcket, som var bredt
öfver honom, och svettdroppar pärlade
fram på hans panna.
Men så snart de talade om att vända,
for han upp och sade, att det blefve
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
