Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - »Murar af guld och portar af brändt glas.» Ur andra delen af »Jerusalem». Af Selma Lagerlöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
murar af guld och portar af brändt glas.
595
ögonen med handen och ansträngde sig
för att se.
Han såg ej framför sig något annat
än en gråbrun mur, som var byggd af
sten och ler, som alla andra murar. Den
stora porten tyckte han såg hemsk ut
med dess låga ingång och dess
mång-taggiga krön.
Där han låg matt och försvagad, fick
han den föreställningen, att de andra ej
förde honom till ett rätt Jerusalem. Han
hade för ett par kvällar sedan sett
ett annat, som var lika strålande som
solen.
Att mina gamla vänner och
sockenbor kunna handla så illa med mig, tänkte
den sjuke, att de ej vilja unna mig att
se det rätta Jerusalem.
Bönderna buro honom nedåt den
branta sluttningen framför portöppningen.
Birger tyckte, att de buro honom ned i
jordens innandömen.
Då Birger kommit genom hvalfvet,
satte han sig upp en smula. Nu skulle
han se efter, om de hade burit honom
in i den gyllene staden.
Birger blef allt mycket förvånad öfver
att på alla sidor bara se fula grå
husmurar, än mer bestört blef han öfver att
se de lemlästade tiggare, som sutto vid
porten, och de magra, smutsiga
hundarna, som lågo och sofvo fyra och
fem tillsammans på de stora
afskrädes-högarna.
Han hade aldrig förr känt en så
besynnerlig frän stank, som här mötte
honom, eller en sådan kvaf hetta. Han
undrade om det fanns en vind så stark,
att den kunde få denna tunga luften att
röra sig.
Då Birger såg ned på gatstenarna,
fann han, att de voro täckta med ett
intorkadt lager af smuts. Han
förundrade sig öfver alla de sopor och kålblad
och fruktskal, som lågo utkastade på
gatan.
»Jag undrar allt hvarför Halfvor bryr
sig om att visa mig det här fattiga och
eländiga stället», mumlade han för sig
själf.
Bönderna buro Birger raskt framåt
staden, de hade redan varit därinne flera
gånger och kunde tala om för den sjuke,
hvad det var för platser, som de gingo
förbi.
»Det där är den rike mannens hus»,
sade Halfvor och pekade på en
byggnad, som Birger tyckte vara alldeles
fallfärdig.
De veko af in på en gata, som
föreföll så mörk, som om den aldrig hade
varit belyst af en solstråle. Birger låg
och betraktade halfbågarna, som voro
spända från hus till hus tvärs öfver
gatan. De behöfvas nog, tänkte han; om
de här rucklena ej voro så väl stödda,
skulle de snart störta omkull.
»Detta är Kristi lidandes väg», sade
Halfvor till Birger, »här var det Jesus
vandrade med korset.»
Birger låg tyst och afbleknad.
Blodet brusade ej fram genom kroppen
såsom förut på dagen, det tycktes stå stilla.
Han var kall som is.
Ingenting annat såg han, hvart han
kom, än bristfälliga grå murar samt en
och annan låg port. Sällan såg han ett
fönster, och där sädana funnos voro de
alltid sönderslagna och hade trasor
instoppade j de tomma bågarna.
Halfvor stannade med båren. »Här
stod Pilati palats», sade han, »och här
var det, som de förde ut Jesus, och sade
om honom: ’Se människan.’»
Birger Larsson vinkade Halfvor fram
till sig och tog honom högtidligt i
handen. »Nu skall du säga mig ett ord,
eftersom du är släkt med mig», sade
han. »Menar du, att detta är det rätta
Jerusalem?»
»Aja, nog är detta det rätta
Jerusalem», sade Halfvor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
