Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Svensk litteraturkritik. Af Fredrik Böök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6l4 fredrik böök.
tjänst i ett destruktivt nivelleringsarbete
och kan ingalunda anses opartisk.»
Detta är ju tillnärmelsevis sant. Men
låt orden »radikala» och »religiöst-etiska»
växla plats och byt ut det ringaktande
»fritänkeri» mot det likaledes föraktfulla
»gudlighet» ! Man har då ett omdöme om
Wirsén, som är oändligt mycket mera
träffande än det förra om Brandes. Ty
medan Brandes endast låtit sina tendenser
skina genom, endast »verkat med
förstuckna anspelningar», har Wirsén ohöljdt
predikat och fordrat underkastelse; och om
Brandes har en viss förkärlek lör ynkligt
pikanteri och sexuell lillnaturalism men
däremot stundom visat sig partisk gentemot
den litterära romantiken nu och förr, så
har Wirsén dock gått bra mycket längre i
hänsynslös öfverskattning af
uppbyggelse-berättelser och lika hänsynslös
underskattning af den moderna svenska litteraturens
främste. Och härtill kommer ännu ett
afgörande faktum: Brandes är trots sina
mindre tilltalande sidor en genialt begåfvad
kritiker, hvilken stundom höjer sig till den
producerande konstnärens nivå, och har som
förut nämnts i kraft af denna egenskap en
frisedel. Men Wirsén! Skala ut tenden
sen ur Brandes’ ofta mycket värdefulla
objektiva karaktäristiker, upphöj den i flera
potenser, forma ut den i triviala dogmer
— så är ett motstycke färdigt till en
wir-sénsk recension. Men sådan Brandes är
och sådan Wirsén är måste en jämförelse
dem emellan bli mycket litet träffande.
Men det är ej nog med att Wirsén fått
en plats, som står i afgjord motsats till
omfånget och arten af hans begåfning, han
har också under kampen begått svåra
misstag, som t. o. m. en dogmatiker af
klaraste vatten bort kunna undvika. Det har
förut antydts, huru hans religiösa känsla
urartat till prelatisk ofördragsamhet. Hans
anmälningar af Strindbergs inferno-böcker
visa en sällsynt oförmåga att känna sympati
eller åtminstone hysa medlidande inför en
sjuk själs passionshistoria, en oförmåga som
verkar desto mer pinsam därför att den
förenas med en biktfaderlig benägenhet att
an-notera de medgifvanden och bekännelser,
som den själsliga tortyren afpressar den
sjuke. Detta drag af hårdhet och
förbe-nadt rätthafveri tar sig också uttryck i det
andefattiga sätt, hvarpå Wirsén bedömer
det ungdomliga geniets öfverdrifter, såsom
t. ex. Strindbergs kaotiskt jäsande missnöje
och geniala samhällssatir eller Heidenstams
konstnärliga och lifsberusade sensualism.
Men allt detta och mycket annat är
allt för bekant för att behöfva ånyo
genomgås. Dylik blindhet infor snillets
uppenbarelseformer har ofta tillskrifvits enfald.
Det förtjänar då påpekas, att Wirsén
beträffande utländska författare och redan
världslitteraturhistoriska berömdheter visat
sig ha en riktigare och fördomsfriare blick.
Dock förbjuder honom det sätt, hvarpå
han uppfattat arten af sin litterära kallelse,
att för svenska författares räkning visa
någon slags respekt för andras meningar. Han
anser sig ej ha rätt till undfallenhet, och
när hans tanke, bunden vid vissa satser och
förpliktigad till otaliga religiösa hänsyn och
auktoritära betänkligheter, rör sig i kritisk
björndans på ett för honom främmande
område, får den ofta ett drag af
klumpighet och komisk dressyr. Denna sanning,
att det för personer af hans åskådning och
läggning är svårare att utveckla den tankens
rörlighet och energi, som hör till tecknen på
geni, har Wirsén själf på tal om Strindberg
med rörande otymplighet uttryckt sålunda:
»Det torde ej vara svårt att få rykte för
kvickhet, om man dels slösar med paradoxer,
dels utan tvekan framkastar elakheter.»
Hvad som dock vid eftervärldens dom
kommer att betyda mycket mera än dessa
personliga begränsningar är den
omständigheten, att Wirsén i sällspordt stor skala
förväxlat ideela motiv med personliga.
Den lågande harmen öfver att sanningen
kränkts är en hos Wirsén sällsyntare gäst
än den ständiga lusten att gnata om
småsaker, hvilken senare närmast tyder på
personliga antipatier. Det djupa allvarets
brösttoner mäktar han aldrig, i dess ställe
eviga klagovisor i gäll diskant. Likväl
har han säkert alltid trott sig handla och
döma i högre ärenden än egna, äfven när
han som ögonskenligast hyllat principen
att en motståndare till honom är en
motståndare till sanning och moral öfverhufvud.
MaD kan icke få ett bättre exempel
härpå än Wirséns ställning till Heidenstam.
I »Kritiker» föreligger hela materialet
samladt alltifrån »Vallfart» till »Birgitta». Det
faller genast i ögonen, att Wirsén är
mycket mera frikostig med berömmet, när det
gäller Heidenstams ungdomsarbeten, än när
det gäller hans senare produktion. »Vall-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
