Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Svensk litteraturkritik. Af Fredrik Böök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
svensk litteraturkritik.
6 i 3
fart», hvilken var bestämd att 14 år
senare bli den förnämsta anklagelsepunkten
vid anloppet mot Heidenstams författarära,
rosades mera än något af Heidenstams
öfriga arbeten. Detta i trots af den
sensualism och det käcka förakt för
transscen-dentala grubblerier, som öppet predikas
boken igenom och visserligen klandras af
Wirsén men icke lägger hinder i vägen
för rika loford. När sedan Heidenstam
visserligen icke förnekat sin ungdoms lara,
men efter Hegelskt språkbruk upphäft den
i en högre enhet, i en renare etisk sfär,
när han i »Karolinerna» och »S:t Göran»
förhärligat plikttroheten eller i
»Barndomsvännerna» och »Bröderna» prisat den
äktenskapliga kärleken som allt mänskligt
samlifs ädlaste blomma, då har Wirsén
icke ett ord af erkänsla, vare sig ur etisk
eller estetisk synpunkt, fastän Heidenstam
äfven i konstnärligt afseende höjt sig långt
öfver den punkt han intog i »Vallfart». I
stället för att — hvilket i Wirséns
ställning varit naturligt — hälsa denna
utveckling med glädje, negligerar han den helt
och hållet och låter sin kritik mer och
mer anta formen af en steril polemik, där
den bekanta maningen att återgå till
reseskildringsnäringen förekommer mera än en
gång
Härvid tränger sig onekligen den
tanken på en, att Wirsén under tiden blifvit
personligt angripen af Heidenstam och
—-framför allt — sett ett för sig
förhatligt maktcentrum växa upp i form af en
stor daglig tidning, där akademiens
åtgöranden nagelfaras och offren för hans vrede
försvaras. Att den allmänna opinionen
under allt kraftigare former yrkat på
Heidenstams intagande i den akademi, hvars
sekreterare Wirsén är, har måhända ytterligare
bidragit att stärka den antagonism, hvilken till
slut alldeles förblindat honom i hans
egenskap af kritiker. Såsom ett särdeles
groteskt vittnesbörd om denna hans
forblindelse bör bevaras minnet af en sats, som
förekom i hans anmälan af »Ett folk».
Han invände nämligen: »Rösträttsfrågan
löses ej med poesi, vore den än bättre än
hr von Heidenstams». Så talar en man,
som i årtionden skrifvit försvarspoesi -
-och hurdan!
Detta exempel på hur personliga
förhållanden fått inflytande på Wirséns
kritiska hållning är långt ifrån enastående.
Hans ställning till 90-talet inom vår
litteratur har allt uppenbarare blifvit en
maktfråga, där det gällt och gäller att så länge
som möjligt ignorera och utestänga de
förhatlige. Att 80-talets tendenser skulle
bringa en man som Wirsén i harnesk är
ju lätt förklarligt, men att han äfven mot
fantasikonstens och sångens decennium kom
med svärd och spjut var ett svårt misstag.
Trots allt har väl nu go-talet vunnit
den allmänna opinionen för sig på ett sätt,
som gör att hans röst klingar allt mera
obeaktad. Hans makt har murknat, och
trots sin officiela storhet är han isolerad
och förbigången af utvecklingen. Alltmera
sällan skymtar fram bakom det
byråkratiska bjäfset den Wirsén, som är värd vår
sympati; den privilegierade flärdskalden
har undanträngt den stilla idyllikern.
Hans öde är egentligen tragiskt.
Historiskt sedt är det detta: Wirsén, som
började med att gentemot journalistik och
ten-densmakeri inom litteraturen häfda poesiens
rätt, slutade med att bekämpa tendenslös
konst och oförfalskad poesi med journalistik
och tendensmakeri.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
