Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Elfte häftet
- Herzen som memoarförfattare. Ett utkast af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
familjefader, också måste det, och så
vidare.
Och jag frågar: om någon vill jämföra
dessa och dylika skildringar med hvad som
finns i Gogols Revisorn eller Turgenjeffs
Ur en jägares dagbok, så skall han icke
på fullt allvar och med handen på hjärtat
kunna påstå, att icke dylikt och än värre
kan förekomma. Må han bläddra i Herzens
memoarer! Han skall finna annat och än
värre! Dussintals exempel och med
utsatta namn! Hvad behöfs det för öfrigt
att öfverdrifva, när ingen gitter gendrifva
sådant än i dag, som det Herzen skrifver,
och som den finske författaren återgifver
efter Herzen (jag förkortar något):
»Katarina II upphäfde tortyren, Alexander II
afskaffade den ånyo — aftvungna bekännelser äro
ogiltiga inför lagen. Och trots detta råder tortyren
öfver hela Ryssland, från Berings sund till
Tauroggen. Där prygel icke hjälper, tillgriper man andra
medel: odräglig hetta, törst, starkt saltad mat.»
Ingen västerländing vill om desse
politiska s. k. förbrytare uttala ordet »gemena
brottslingar». Somliga af dem blifva
pinade till döds, andra begå själfmord för att
undgå ej blott plågorna utan förnedringen
att veta sig vara leksaker i gendarmernas
råa händer, som ofta roa sig med dem,
som barnungar roa sig med att plåga
kattungar eller spetsa flugor... Och jag är
nästan viss på att ingen västerländing ens
på den grofve brottslingen ville tillämpa
sådana råa tukthusstraff, som här inom
fängelsets tysta murar ådömas lagbrytare mot
ett system och en princip, som längesedan
inom hela den civiliserade världen äro
betraktade som en kvarlefva af barbari.
* *
*
Det kan icke hjälpas, att när det
är fråga om Herzen det gifvetvis blir
fråga om politik och åter och åter om
politik. Men när Herzen i tredje
delen talar om, huru ryssarna vid
Moskwa-universitetet slogo sig på Hegelianism,
visar han fram en helt annan sida af sitt
lynne, och äfven mångenstädes eljest. Och
denne Herzen, den underhållande, vittre
Herzen är minst lika intressant som den
andre, tendens- och oppositionsmannen.
Det är en lust och glädje att följa honom,
då han svänger satirens gissel öfver den
ryska ungdomen, när den började prata
tysk abrakadabra, isynnerhet som han med
kostlig själfironi gisslar sig själf. Här gör
han också i förbigående en anmärkning
om den ryska stilens egendomlighet. Han
säger, att »vårt språks hufvudkaraktär just
består i den lätthet, hvarmed man kan
uttrycka allting därpå, abstrakta idéer lika
väl som lyriska känslor... ett skri af
ovilja, en blixtrande kvickhet och en
öfverväldigande lidelse».
Hur träffande har icke Herzen här
uppdragit profilen ej blott af sina stora
samtida, men också af sig själf! Det är
stilens lifsluft vi finna hos dessa ryssar —
en naivt glad språksamhet med plötsliga
vemodsanfall.
Och det blir något af förakt som
griper Herzen, när han tänker på den tyska
sentimentaliteten och frashögviktigheten.
Han gycklar öfver den tysk-hegelberusade
ryska ungdomen, därför att en människa,
som gjorde en promenad öfver fälten,
gick »för att låta sin panteistiska
ensamhetskänsla strömma ut i kosmos». Hur
mycket skulle icke Herzen kunnat den
dag i dag förebrå vår svenska »ungdom»,
antingen den har tunngrått eller yfvigt hår,
för dess gamla segslitna akademiska
tradition! Den ryska stilen är till hela sitt
temperament, så att säga, enkelt konkret,
oafbrutet pregnant. Den tycks aldrig
öfverskrida talspråkets allra vanligaste
resurser, dess bilder äro åskådligt målande,
bizarrt åskådliga — ja, man häpnar öfver
denna lätthet att framtrolla, icke blott ett
porträtt utan situationer, som verka med
ett slags oförfärad naturtrohet. Ryssarna
äro allesammans födda berättare. Se t. ex.
skildringen af Herzens faders hem
(I:109—129). I sitt inre har ryssen en oblygt
barnslig naturlighet. Han har en fond af
skratt både öfver sig själf och andra, som
gör honom till öppenhjärtigheten själf.
Hvarje intryck, hvarje själsstämning
afspeglar sig som hos en kamera, utan
förkärlek, utan motsträfvighet — han roar sig
åt det alltsammans.
En västerländing måste vara upprymd,
måste kanske stå under inflytande af någon
befriande, exalterande känsla, som kärlek
eller hänförelse af något slag, för att i
någon mån skildra på detta sätt. I vanliga
fall är han alltid tendentiös, har alltid ett
mål, lägger alltid en moralisk måttstock,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:45:26 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1902/0677.html
